Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Litteratur - Rudolf Lundberg. Om svenska insjöfiskars utbredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oeningens tertiära (miocena) lager, i hvilka arter som stå nära vår abborre,
gädda, stensimpa, ål, sutare, mört m. fl. äro funna, samt framhåller, att
allt talar för att störarna och nejonögonen tillhöra de äldsta typerna, medan
laxfiskarna representera den yngsta. De enda fossila fiskfynd förf. anför
från Sveriges kvartäraflagringar äro: det af TORELL omtalade af Gadus
polaris i Lomma-leran och de af NATHORST från ancylusleran vid
Skattmansö beskrifna, och han antager, att sådana fynd äro sällsynta nog och
endast uppstå under särskildt gynnsamma förhållanden. Många nämnas ju
visserligen icke i litteraturen och de flesta af dem mera i förbigående,
men ett och annat är dock anmärkt utöfver de af förf. åberopade. Så
erinrar sig ref. G. LINDSTRÖMS märkliga fynd af id (Leuciscus idus] under
en strandvall i Visby,[1] F. A. SMITTS af saltsjöabborre i litorinalera vid
Stureplanen i Stockholm [2], ref:s af abborre (?) i furzonen i Södra Vallösa mosse i
Skåne,[3] oafsedt flere uppgifter utan angifvande af arten. Fisklämningar
äro ej särdeles sällsynta i våra sötvattensaflagringar från de äldsta
till de yngsta. Vanligen träffas dock blott enstaka fiskfjäll, men i
kalktrakter [4] äfven kotor och andra fragment af skelettet. Svårigheten är
emellertid att få det funna bestämdt; det material ref. samlat ligger nästan
helt och hållet obearbetadt.
Andra kapitlet behandlar i detalj de olika arternas utbredning. Enligt
förf:s artbegränsning omfattar de svenska sötvattnens fiskfauna tillsamman 41
arter. Utaf dessa äro som bekant några ytterligt vanliga, andra däremot
mycket sällsynta. Af de 3 959 vatten, från hvilka artlistor föreligga, finnes
aborren i 3 697 eller i 93.sX> gäddan i 3 043 eller 76.8 %, mörten i
2 787 eller 70.3 % ålen i 1 855 eller 46.8%, laken i 1 555 eller 39.2 %
och laxöringen i 1 058 eller 26.4%. Nämnda fiskar äro de allmännaste.
Sällsyntast äro stäm (Leuciscus grislagine) påvisad i 47 sjöar eller 1.8%
och vimma (Abramus vimba) blott i 18. Af mera uppskattade fiskar
förekomma id, sutare och gös ganska sparsamt, nämligen i respektive 4.4, 2.6
pqh 2,0 % af de undersökta vattnen. I följd af en starkt lokaliserad
utbredning är förhållandet enahanda äfven med fjällsjöfiskarne harr (3.5^)
och röding (3.0 %). På särskilda, synnerligen upplysande och öfverskådliga
kartor (jfr. fig. i sid. 333 visar en förminskad sådan) äro flertalet arters
utbredningsområden såväl inom landet som inom närgränsande länder
åskådliggjorda.
Det sista kapitlet ägnas åt våra fiskars invandringshistoria. Bland
dem är ingen enda art endemisk, utan alla hafva efter istiden
invandrat och återfinnas, med undantag af hornsimpan, som är en arktisk art,
i Centraleuropa. Därstädes är dock deras fördelning ganska olikartad.
Somliga såsom abborre, gädda, lake, ål, sutare m. fl. ha en mycket stor
utbredning och gå t. o. m. söder om Alperna, andra såsom gös, mal och
asp äro sydöstliga arter med västgräns i Tyskland, rödingen åter
nordostlig etc. Öfverhufvud visar vår fiskfauna stor öfverensstämmelse med
södra Rysslands och det kaspiska områdets. Beträffande spridningen inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
