Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Litteratur - Rudolf Lundberg. Om svenska insjöfiskars utbredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige framhåller förf., hurusom vissa arter såsom gös, faren (Abramis
balierus), asp (Aspius rapex), mal <i>(Silurus glanis)<7i> m. fl. påtagligen »i sin
utbredning äro begränsade till de delar af vårt land, som fordom varit
öfvertäckta af hafvet». En annan grupp bilda våra vanligaste fiskar,
abborren, gäddan, mörten och laken, som förekomma öfverallt utom i de
högre fjälltrakterna, ungefär till 350—400 m. höjd. Braxen och gersen
förete den likheten, att de båda hufvudsakligen tillhöra södra och
mellersta delarne af landet, men därjämte kustbältet ända upp i Norrbotten,
utan att dock braxen är inskränkt till de trakter, som fordom legat under
hafvet. »Den med afseende på sin utbredning kanske mest intressanta
fiskarten hos oss är rödingen», som träffas inom ett sammanhängande
område i våra fjälltrakter men dessutom är funnen i ett fåtal sjöar söderut.
Förf. ingår därefter på fiskarnas invandringsordning och
invandringstid. Han söker först ådagalägga, att en del arter möjligen funnits i södra
delen af landet under interglacial tid och under den sista nedisningens
period (då det Småländska höglandet möjligen varit isfritt). I hvilket
fall som helst anser han, att mot slutet af den senglaciala tiden laxöring,
abborre, gädda, mört och lake söder ifrån utbredde sig i våra sjöar. Om
braxen yttrar han sig med större osäkerhet. För harren synes det honom
frestande att antaga, att denna inkommit till sitt nordliga område (nående
söderut ungefär, till Dalälfven) från öster eller nordost öfver Bottenhafvet,
medan förekomsterna på Jutland, i Lagan, Vättern och Motala ström äro
att betrakta som relikter från en tidigare invandring från söder. Det
antagandet synes dock icke alldeles uteslutet, att arten utdött inom
mellanliggande vatten, och att sålunda äfven det nordliga utbredningsområdet
ursprungligen uppstått genom en invandring från söder. Därefter
framhålles, under betonande af sannolikheten att det senglaciala hafvet haft
ganska saltfattigt vatten, att laxen, rödingen, siken, siklöjan, spiggarna,
norsen, nättingen och hornsimpan, hvilka alla än i dag förekomma i Hvita
hafvet, torde vara invandrade i våra vatten direkt ur det senglaciala
ishafvet. Stort intresse erbjuder rödingens allmänna förekomst inom
nordvästra Sveriges vatten. Då förf. fick kännedom om ref:s uppsats i denna
tidskrift (1897) om den Centraljämtska issjön, blef, säger han, »rödingens
utbredning med ens klar» för honom. »Det är tydligt att rödingen en
gång måste hafva kommit upp i denna issjö väster ifrån» och sedermera
spridt sig inom densamma och till nordligare belägna issjöar, efter hvilkas
uttappning den sedan kvarstannat i så godt som alla inom dessas gamla
område belägna vatten. Under Ancylussjöns tid förmodas aspen, faren,
vimman och gösen samt möjligen malen från sydost ha kommit in i det
baltiska bäcknet och därifrån i våra vatten. Ålen antages hafva invandrat
väster ifrån. Sutaren och sarfven torde ha i senare tid inkommit öfver Danmark.
Dessa korta antydningar om förf:s resultat må på grund af det
begränsade utrymmet vara nog. Det lider ej något tvifvel, att genom hans
arbete ett betydelsefullt steg framåt är taget till kännedomen om vår
fiskfaunas historia. För ref. är högeligen intressant att erfara, huru fiskarnas
invandring och nuvarande spridning uppenbarligen reglerats af alldeles
samma lagar som växtarternas. Det är, då man ser kartorna, svårt att
tänka sig annat än att t. ex. abborren, gäddan, mörten och siken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
