Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 4 - Ett bidrag till Östersjöns djurgeografi. Af Johan Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3/2 JOHAN GUNNAR ANDERSSON.
svag sälta, och om de tre formerna än kunnat lefva i detta vatten,
skulle de säkerligen dukat under för den nästan fullständiga
utsöt-ningen under ancylustiden, då Östersjöns bottenvatten under alla
förhållanden var vida mindre salt än i nutiden.
Litorinaskedet erbjuder däremot alla förutsättningar för dessa
tre formers invandring. De hydrografiska förhållandena voro
under denna tid tämligen lika de nutida, dock med den väsentliga
skillnaden, att den salta bottenströmmen var vida kraftigare än nu.
Enligt MUNTHES biologisk-paleontologiska undersökningar var
yt-vattensisohalinen för 8 °/00, som nu framgår mellan Skåne och
Rii-gen, då belägen i Bottenvikens innersta del. Denna höga salthalt i
ytan kan förklaras endast därigenom, att bottenströmmen flödade
rikligare och införde vatten af vida högre salthalt än i nutiden. I
detta salta bottenvatten invandrade de här afhandlade cytheriderna
alla tre till Bornholmsdjupet och en, Cythere tuberculata, härdigare
än de andra, ända in till Landsortshålan. Då sedermera vid
öfvergången till nutiden det salta bottenflödet begynte utsina, sprängdes
det sammanhängande bestånd, som dessa former bildat, och de
kvarlefva nu endast i djuphålorna, hvilka genom konstansen i
salthalt och temperatur erbjuda dem en dräglig tillflykt. De isolerade
förekomsterna i djupbassängerna äro sålunda verkliga relikter från
litormatiden, och vi hafva i dem lärt känna en ny typ af baltiska
relikter, Litorinahafsrelikter.
Utvecklingen af Östersjöns fauna och det svenska landets flora
efter istiden erbjuder intressanta analogier.
Tätt i den tillbaka vikand e isens spår följde en grupp af
köldhärdiga växtformer, en flora af högnordisk prägel, hvilken vid
sin vandring mot norden i mellersta Sverige kvarlämnade ett antal
numera isolerade förekomster, en grupp af glaciala relikter.1 Men
å andra sidan har det funnits ett postglacial skede, sammanfallande
med den baltiska litorinatiden, då klimatet var mildare än i
nutiden och i följd häraf en sydlig flora, ekfloran, gick längre än nu
mot norden. När med en inträdande klimatförsämring ekflorans
nordgräns drogs söderut till dess nuvarande läge, kvardröjde på
det öfvergifna området -några enstaka förekomster, relikter af
sydlig prägel.
1 En del af dessa förekomster äro dock endast »pseudorelikter». R. SERNANDER,
Om s. k. glaciala relikter. Botaniska Notiser 1894, sid. 185-201. - NATHORST, Ett
par glaciala pseudorelikter. Bot. Not. 1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
