Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 4 - Om maritim anpassning. Af Rudolf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rangen som samtidens främste sjömän vill författaren ej obetingadt
tillerkänna engelsmännen; skandinaver och finnar, dalmater och
nordsjötyskar stå lika högt, kanske högre (sid. 41). Skulle man
fråga efter världens mest antipelagiska folk, så skulle väl priset
tillfalla alfurerna på ön Buru vid Celebes, hvilka vid lifsstraff äro
förbjudne att nalkas hafvet så nära att vågbruset höres (sid. 85 f.).
Vid denna värdering tillkommer emellertid ett moment, som
författaren med rätta starkt betonar, nämligen utvecklingsmomentet.
Ett folk står icke stilla på sina nautiska färdigheter eller brister.
Dess maritima anlag kunna utbildas, men ock steriliseras och dö bort.
Författaren tror sig t. o. m. kunna uppställa den allmänna satsen,
att seglingskonsten är lika lätt att rent glömma som svår att
reformera, där den en gång slagit rot i viss bestämd form (sid. 74).
Exempel på sådan glömska hafva vi redan här ofvan lämnat från
etahstammen i Grönland, hovas på Madagascar, guancherna på
Kanarieöarna samt tasmanierna. Starkt försvagade hafva
relationerna till sjön blifvit på Korfu, Kreta, Cypern, i Fenicien,
flerstädes i Frankrike och Italien, där man i förgångna tider just
utmärkt sig i detta afseende. Å andra sidan blefvo de gamle
venderna genom omständigheternas makt förvandlade från fredlige
bönder till fruktade sjöröfvare. Likaså hafva turkmenerna nu vid
Kaspiska hafvet lärt sig sjömannayrket, och det uppgifves att äfven
Afrikas krooboys ursprungligen äro ett inlandsfolk som
jämförelsevis sent kommit till kusten. Tonganeserna hafva vunnit sin
rangplats bland Sydsjöns skeppsbyggare under senaste århundradet.
I kulturfolkens historia uppenbarar sig samma föränderlighet
understundom i form af verkliga fluktuationer. Sålunda veta vi,
att både kelter och anglosaxer i England i början utmärkte sig
för nautiska färdigheter; icke minst irländarne, hvilkas »papae» ju
företogo verkliga storhafsfärder ända bort till Island (icke blott
»missionsresor till omgifvande landsdelar», sid. 41). Men under
vikingatiden gjorde sig af naturliga skäl en rent antipelagisk
stämning gällande på de britiska öarna, och det dröjde till medeltidens
slut innan engelska folket med nyväckt håg beträdde det element
som skulle bära det fram i världshistoriens spets. Än mera lärorik
- ehuru af författaren mindre beaktad - är i detta fall Japans
historia, med sin tidiga expansion utåt vattnen på 200-talet, sin
antipelagiska medeltid, sin andra stora pelagiska period på 1500-talet,
då dess sjöfart lämnade talrika spår ända borta på Filippinerna
och Siam, sin därpå följande afspärrning från hafvet, och slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
