Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rner om sin frihet. Skulle icke också vi då kunna låta hoppet måla
några strimmor på vår mörka framtidshimmelr Jo, vi kunna det,
vi kunna det, emedan på senare tider ett mäktigt, ett okufligt
medvetande am rättighet till frihet vaknat hos oss, emedan band, hvilka
snart i femtio år varit slitna, börjat återknytas, och vi således i den
kamp, vi nu utkämpa emot mörkret, kunna vara förvissade om
att ej alltid behöfva stå ensamma på kämpebanan.»
Med sådana ord — när de nu en gång kommit att framdragas
inför höga och högsta vederbörandes ögon — kunde hvarken
Snell-mans eller grefve Bergs eller ministerstatssekreteraren grefve
Arm-felts finska framtidsplaner förlikas. Nordenskiöld måste för egen det
»återknyta de snart i femtio år slitna banden». För Finland var
han förlorad. Ty han ville icke ångra sig.
II.
Som svensk adelsman, hvilkens far var född svensk undersåte,
hade Adolf Nordenskiöld rätt att, efter ett par års vistelse i
Sverige, återknyta förbindelsen med både samhället och riddarhuset,
som han också gjorde. Men härpå tänkte han icke i början. Han
for på sommaren 1857 omkring i Sverige, där han öfverallt möttes
med varm sympati, besökande de intressantaste mineralfyndortema.
Sedan slog han sig ned i Stockholm, där hans far samtidigt
uppehöll sig, utarbetade några i Vetenskapsakademiens handlingar
införda arbeten, af hvilka ett belönades med Lindbomska priset, och
arbetade flitigt såväl på Karolinska institutets kemiska
laboratorium, som i Vetenskapsakademiens mineralkabinett, där professor
Mosander med stor välvilja mottog honom. En annan af
akademiens intendenter, professor Sven Lovén, den svenska
polarforskningens inledare genom en Spetsbergsfärd 1837, fäste sig med varmt
intresse vid Adolf Nordenskiöld och förmedlade hans deltagande i
Otto Torells Spetsbergsexpedition 1858. Hans uppgift voro
geologiska och mineralogiska undersökningar på denna ögrupp. Ifrån
maj till senhösten varade färden, och när Nordenskiöld hunnit
tillbaka till Stockholm, inträffade där ett dödsfall, som blef afgörande
för Nordenskiölds svenska framtid. Intendenten för Naturhistoriska
riksmuseets mineralogiska samlingar, professor Mosander, afled den
15 oktober 1858, och de ledande männen inom Vetenskapsakademien,
främst bland dem Sven Lovén, enades snart i beslutet att till hans
efterträdare kalla doktor Nordenskiöld. Från Stockholm hade denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
