Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gare eller af andra kronans byars åbor. Riksjägmästaren fick i
uppdrag att öfvervaka detta samt jämväl undersöka, huruvida
redan anlagda torp voro mera till skada än gagn, hvarom han så
skulle gifva vederbörande landshöfding kännedom, och ägde denne
att besiktiga och lagligen utdrifva dem.
Lagligheten lämnade emellertid vid utförandet mångenstädes
mycket öfrigt att önska, och härför bar regeringen själf ej minsta
skulden. I flere skrifvelser, som mera vittna om dåligt lynne än
om mogna rådslag, talas t. ex. om att utan ransakning och dom
uppbränna finnames hus och råg. Och vid en resa i Värmland
yttrade riksdrotsen Gabriel Oxenstierna, då det klagades öfver
finname, att dessa voro fågelfrie, och att en hvar kunde saklöst
nedskjuta dem.
Det var ej underligt, om de svenska bönderna ansågo sig ha
full handlingsfrihet gent emot finname, äfven om dessa hade
öfver-hetens tillstånd att upptaga nybyggen. Så finnes t. ex. i en
jorde-bok från år 1672 (i Generallandtmäterikontorets arkiv) antecknadt vid
Svartebo fäbodställe i Bollnäs: »Vid detta fäbodställe hafver ock
varit ett torp, hvarpå tillförene en finne uti fordom landshöfdingen
herr Arend Creutz’ tid hafver fått tillstånd efter hans gifhe bref sig
där neder sätta för två öre i skatt, men bönderna tagit hans bref
honom ifrån, honom ock fördrifvit samt torpet förstört.» Och i
Värmland, där spänningen mellan svenskar och finnar var
synnerligen stark, uppstodo på vissa orter verkliga småkrig, hvarom ännu
mycket förtäljes i sägnerna. Det hände, att svenskar utan vidare
ihjälslogo finnar, som de träffade, och då de därför stämdes till
tinget, åberopade de, att de blott handlat i enlighet med drotsens ofvan
omnämnda yttrande. Lyckligtvis hade domame i vanliga fall en
annan mening om lagligheten och dömde dådsmännen för dråp.1
Statsmaktens nya ställning till finname och svedjandet i
allmänhet visas klarast af skogsordningen 1647, vår första egentliga
skogslag. Här anbefallas landshöfdingar, lagmän, häradshöfding
och nämnd att rannsaka om de finnar, som under föregående tiden
nedsatt sig på de stora skogame i Västernorrland, Dalarne,
Bergslagen och Värmland. De, som kunna gifva säkerhet för att de
vilja rödja åker och uppbryta äng eller »sig till bergverkens
befordring begifva» (d. v. s. kola till bergverken), de skola få behålla
sina torp. I annat fall, eller om »deras byggande befinnes landet
1 Älfdals häradsrätts prot. 29 jan. 1649, Nordmans, bil. 4.
i’mer, tçoe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
