Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bergverken mera hinderligt än beforderligt» — en ytterst tänjbar
och för nybyggame farlig punkt — »dä må hans byggning och torp
utrifvas och afskaffas, deras sveder med säden dem ifråntagas, och
hvar någon sedan finnes att utan tillstånd där arbeta eller bygga
igen, den skall fängslas, hans byggning uppbrännas, och hafve därhos
förgjort sitt arbete, och hvad hos honom och i hans värje finnes, till
treskiftes, Oss, intresserade landet eller häradet, så ock åklagaren».
Och — tillägges det i den reviderade skogslagen 1664 — »där
någon bonde härefter tillstädjer någon finne eller någon annan att
bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första
gången plikta med 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen,
då skall han straffas till galgen, där vi honom icke vilja benåda
och pardonera».
Detta tillägg ger tydligt tillkänna, att fiendskapen mellan de
svenska bönderna och finname ingalunda var så genomgående öfverallt.
Det hände nog ej sällan, att finnen svedde gemensamt med den
svenske bonden, eller att denne mot andel i afkastningen åtminstone
dolde finnens svedjande. Förbudet mot svedjande var för öffigt
också riktadt mot bönderna. Ty dessa svedde nu själfva ej obetydligt.
I jordeböcker från denna tid antecknas ofta vid de olika gårdame
och fäbodvallarne, att »skogen är förödd af finnar», men också ej
sällan, att bönderna »själfva förödt skogen».
Skogslagen tillåter visserligen svedjande på enskild mark, men
af detta medgifvande hade egentligen endast adeln någon nytta, dä
skogen i allmänhet var oskiftad, allmänning. För öffigt gällde
till-låtelsen ej i bergslag. På allmänning fick man svedja endast med
tillstånd af tinget, då det oundgängligen behöfdes för mulbete. Men
dessa inskränkningar kunde icke öfverallt i hela sin stränghet
upprätthållas. På många håll gåfvos en mängd undantag, så att
skogs-förordningama, som det har framhållits1, kommo att äga en mycket
lokal och provisorisk prägel. Endast inom de områden, där bergsbruket
kunde göra sig uteslutande gällande på de öfriga näringarnas
bekostnad, upprätthölls förbudet strängt, ja, man försökte t o. m.
utsträcka det vidare. Så lyckades man utverka en förordning, som
1680 upplästes vid Älfdalens ting, i hvilken bönderna fullständigt
förbjödos svedja, såvida de ej samtidigt kolade stockame och förde
dem till järnbruken i Råda, hvilka lågo på ända till tio mils af-,
stånd ! Den orimliga förordningen upphäfdes emellertid på bönder-
1 Nordmans, sid. 59.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
