Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nas klagomål. Och 1725 genomdref Falu kopparverk en
undersökning öfver finntorpen i Dalarne1, som ansågos vara skadliga för
bergsbruket, och härvid framställde verket den oförsynta begäran,
att alla finntorpen, vare sig de upptagits med eller utan tillstånd,
skulle afskaffas och finnskatten läggas på bönderna, något som
möttes med protest från alla socknarna med undantag af Jäma,
där sockenboma ville komma åt ett par finntorp. Endast de finnar,
som kolade åt kopparbruket, skulle få finnas kvar. Några åtgärder i
denna riktning synas dock ej blifvit företagna, men en stor del af
fin-name blefvo emellertid uppskrämda och lofvade kola. Denna
kolnings-skyldighet, under hvilken så småningom en stor del af finname
kommo, var så mycket mera tryckande, som de ej fingo sälja sina
kol till hvilket bruk de ville, utan endast till vissa bestämda bruk,
som då kunde betala huru litet de behagade. Att finname i allmänhet
i bergslagerna fingo denna ställning, gick till på det sätt, att de
kronoskogar, på hvilka de slagit sig ned, blefvo s. k.
rekognitions-skogar, d. v. s. upplätos åt bruken till begagnande mot en liten
bestämd afgift, och därigenom kommo finname i starkt beroende
af vederbörande bruk eller bergverk. Ägoförhållandenas historia
är för öffigt i dessa bergslager af ytterst komplicerad natur. Många
godtyckliga förändringar af jordnaturen ha här skett — vi erinra
om Karl XI:s skogskommissioner — utan att ens taga hänsyn till
äldre kungabref, så att många förutvarande skattehemman utan
vidare förvandlades till krono och sedan åter under Karl XII af
annan man inlöstes till skatte, hvarigenom åbon utan vidare blef
tor-pare. — Men detta skulle kräfva sin egen historia.
Äfven under 1700-talet bibehöll skogslagstiftningen sin lokala
karaktär. 1734 års lag tillåter svedjande under vissa förhållanden,
hvilket icke hindrade, att bergskollegium t. ex. förbjöd allt svedjande
i Ljusnarsberg. Då det emellertid här bief en allmän klagan, att
man saknade bete för sina kreatur, medgaf kollegiet år 1741, att
svedjande finge ske; dock fingo endast kvistar, grenar och ristoppar
brännas; att så skedde, skulle öfvervakas af särskildt tillsatta sexmän ’-’.
Detta torde man kunna säga var under 1700-talet det vanliga;
svedjandet kommer under tillsyn af kronobetjäningen, som äger
att utse fallhygge till en viss storlek för hvarje hemman. Då på
ett finnhemman i allmänhet funnos många familjer, blef det, som
1 Nordmann, Bil. 3.
■ Hn.r, Ljusnarsberg sid. 84.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
