Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De olika slagen af folkmängdskartor. Af K. J. Henrik Wittrock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE OLIKA SLAGEN AF FOLKMÄNGDSKARTOR. 431
År 1860 utkom en bättre lyckad karta af detta slag, nämligen
H. Langes (i Leipzig) öfver befolkningens fördelning i
konungariket Sachsen, i det att den, tack vare större skala (i: 592000)
samt markeringen af floder och järnvägar, har en vida större
klarhet och läsbarhet än den nyssnämnda Petermannska. Efterföljd
fingo dessa tidiga försök emellertid icke under de närmaste tre
årtiondena; det var först under iSgo-talet, som den absoluta metoden
blef allmännare känd och beaktad.
Det är den moderna antropogeografiens skapare, Friedrich
Ratzel, som man har att tacka för, att den teoretiska sidan af
be-folkningskartproblemet blifvit vederbörligen belyst. Han uppställer
nämligen i sin Anthropogeographie, bd 2 (1891), sid. 185-203,
till diskussion frågan om hvilka fordringar, som ur geografisk
synpunkt böra ställas på befolkningskartor, och häfdar därvid följande
uppfattning: Geografiens befolkningskartor måste vara kartor öfver
boplatserna, i motsats till statistikerns, hvilka lösgöra människorna
från de för deras utbredning karakteristiska anhopningarna och
framställa dem likformigt fördelade öfver vissa ytor.
Antropogeo-grafien får icke helt enkelt öfverlämna återgifvandet af den
verkliga utbredningen åt den topografiska kartan, ty visserligen är
denna med skalan i : 250 ooo eller en ännu större »den också i
an-tropogeografisk bemärkelse möjligast trogna afbildningen af en
landsträcka», men befolkningstätheten framträder blott ofullkomligt,
så att »naturtroheten är förverkligad endast topografiskt, icke
an-tropogeografiskt.» Eftersom »befolkningskartan är att värdera
hufvudsakligen som ett hjälpmedel för upptäckandet af de lokala
orsakerna till befolkningstätheten», är det nödvändigt, att den visar
orternas läge och storlek. Från geografisk synpunkt är det därför
bebyggelsekartan, som upptager orter och gårdar och symboliskt
anger dessas invånartal, men icke den »statistiska
folktäthetskartan», som är af intresse.
Ratzel har sålunda med stor skärpa betonat motsatsen mellan
den statistiska och den topografiska befolkningskartan, mellan
folk-täthets-kartan och bebyggelsetäthcts-kzxt&n., samt sökt fastslå deras
olika värde. Men hans häfdande af den senares större användbar-
»Fysiskt-geografiska kartor öfver Skandinaviska halfön», som Th. von Mentzer då utgaf.
Kartan afser antagligen i första rummet att visa, hvilka delar af halfön, som då voro
bebyggda, och hvilka, som voro öde, under det att den endast ofullkomligt antyder
trakter med tätare och glesare befolkning. Få grund häraf bör den karakteriseras snarare
som en karta öfver bebyggelsens utbredning än som en folktäthetskarta.
Ymer scoj. ^Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
