Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De olika slagen af folkmängdskartor. Af K. J. Henrik Wittrock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 K. J. HENRIK WITTROCK.
het för antropogeografiska undersökningar angående befolkningens
lokala fördelning och dennas orsaker kan naturligtvis icke
öfvertyga någon för folkmängdsförhållanden intresserad därom, att
kartor öfver den relativa folkmängden skulle sakna berättigande, ej
heller har Ratzel för alla slags folktäthetskartor bevisat, att de äro
oanvändbara för fastställande och åskådliggörande af
naturfaktorernas inverkan på folkfördelningen.
För att kunna bedöma sistnämnda förhållande är det
nödvändigt att göra sig reda för de olika slagen af egentliga
folktäthetskartor, deras tillkomstsätt och däraf beroende egenskaper. Innan
vi öfvergå till de enligt den relativa framställningsmetoden utförda
befolkningskartorna, skola vi emellertid först omnämna ett slag, som
praktiskt sedt utgör en förmedlande länk mellan de båda
hufvud-grupperna, i ty att dessa s. k. befolknings statistiska grundkartor
visserligen otvifvelaktigt tillhöra den absoluta metodens men hafva
värde också såsom det bästa och lättast användbara utgångsmaterialet
vid förfärdigandet af relativa folkmängdskartor. A. Hettner är den
som först klart karakteriserat och gjort sig till målsman för
»grundkartorna1;» och det är att hoppas, att hans idé inom ej allt för
aflägsen tid skall vinna vidsträckt praktisk tillämpning. Med full rätt
betonade Ratzel vikten af de särskilda boplatsernas återgifvande
äfven å befolkningskartorna, men han förbisåg, att å detta slags
kartor boplatsen icke får uppfattas som ett topografiskt föremål (en
huskomplex), utan som symbol för de å densamma lefvande
människorna. Befolkningskartan skall nämligen icke utvisa boplatsernas
rumsutsträckning och form utan deras invånareantal. Den
befolkningsstatistiska grundkartan afser att exakt uttrycka dessa tal, och
uppgiften löses därigenom, att ortsignaturerna afpassas så, att deras
ytomfång och inbyggarsiffrorna blifva proportionella. För att
underlätta detta väljer man till ortstecken enkla geometriska figurer,
i allmänhet rektanglar; för städerna med deras å ett ytterst
begränsadt rum samrnanhopade folkmängd användes som beteckningssätt
också dubbel eller flerdubbel streckning af ytan, hvarvid
invånarsiffran uttryckes genom produkten af arealtal och streckningsgrad.
Som metoden emellertid icke möjliggör, att hvarje orts
invånareantal angifves korrekt på enhetssiffran, utskrifves det exakta talet
bredvid ortstecknet. I betraktande häraf kan kartbildens
öfver-skådlighct ökas genom att sammanföra orterna i vissa klasser och
1 »Über bevölkerungsstatistische Grundkarten», Geographische Zeitschrift VI
(1900): 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
