Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Friedrich Ratzel och hans antropogeografiska lärobyggnad, af Karl Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 K. AHLENIUS.
ten samt förhållandet mellan en stats rumsstorlek och dess
folkmängd. Frågorna om folkmängd och folktäthet sammanfalla här
med förut omnämnda, allmänt antropogeografiska principer och
kunna därför förbigås.
Ett af de intressantaste kapitlen i Ratzels politiska geografi
är det, som behandlar gränsläran: naturliga gränser, de politiska
gränsernas väsen och utveckling, gränserna såsom periferiska organ,
förhållandet mellan gräns och horisontell konfiguration. Alla
gränser äro egentligen att betrakta såsom zoner eller öfvergångsområden,
linjerna på kartan äro endast abstraktioner. Naturfolken omgifva
ofta sina samfund med uppförda gräns vallar eller breda ödemarker,
antingen människotomma eller åtminstone mycket tunt befolkade;
jag vill erinra om gränsskogarna här i Norden mellan de särskilda
smårikena eller landskapen. Med stigande kultur uppträda
annorlunda beskaffade gränser, den matematiskt noggrannt bestämda
gränsen är ett utslag af den högsta kultur. Så äro t. ex.
gränserna mellan Europas särskilda stater resultaten af en lång
utveckling och en långsam tillpassning, ej sällan efter naturliga områdens
gränsbestämningar. De naturliga gränserna behandlade Ratzel
redan i sitt antropogeografiska verk, men här bli de föremål för en
grundlig utredning. Den naturliga gränsen är oftast en skranka i
naturen, som hämmar eller fördröjer det organiska lifvets spridning,
sålunda äfven utbredningen af människorna och de af dem skapade
samfunden. Ökumenens gränser (gränser af första ordningen) äro
de af naturen gifna stora folkgränserna eller m. a. o. polarområdena,
hafven och öknarna, af hvilka egentligen endast de förstnämnda
erbjuda en absolut gräns. Men inom Ökumenen finnes intet absolut
trafikhinder eller stabil gräns för människorna. I naturen markerade
gränslinjer äro hafskuster, flodlinjer, skogs- och ökenränder, bergkammar
o. s. v., af hvilka åtskilliga äfven begränsa naturliga områden
(gränser af andra ordningen). Kustlinjen är bland de naturliga
gränserna den relativt bästa, men för öfrigt ha de enskilda
naturliga gränserna skiftat värde under tidernas lopp. Älfvar och floder
kunna på ett tidigare utvecklingsstadium framträda såsom goda
gränser, men med moderna samfärdsmedel och liflig skeppsfart äro
de afgjordt att betrakta som mindre goda gränslinjer; de förena,
i stället för att söndra, men strategiskt äro de naturligtvis af en
viss betydelse. Den genom trafiken sammanhållande betydelsen
af smala hafsvikar och sund har ofta framträdt i äldre
statsbildningar; i vår tid ha dylika farvatten vanligen prägeln af goda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
