Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resa i Perus och Bolivias gränstrakter, företagen med understöd af Vega- och Wahlbergsstipendierna, af Erland Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESA I PERUS OCH BOLIVIAS GRÄNSTRAKTER. 7 I
än att i närheten funnits betesmarker för lamas och högslättens
kulturväxter kunnat odlas.
A bifogade kartskiss är utsatt chulpagränsen mot öster inom
det område jag besökt. Den gar något högre upp på Anderna än
gränsen för de quichua-talande indianernas nuvarande utbredning.
Svårigheten att röja med primitiva verktyg, fruktan för febrar och
för de vilda urskogsindianerna hafva också bidragit till att
fjällindianerna, som annars haft så stor expansionsförmåga, ej utbredt
sig inat de utomordentligt fruktbara urskogstrakterna, men orsaken
därtill har framför allt varit, att de ej haft betesmarker för
lamas och ej kunnat odla samma växter, som de vant sig vid i
fjälltrakterna.
I urskogarna öster om Cuzco hafva fjällindianerna, bortsedt från
enstaka krigståg, ej utbredt sig. Sålunda skulle där enligt Squier1
fästningarna vid Paucartambo, Pisac och Ollantaytambo beteckna
östgränsen för incaväldet. Icke mer än 60 engelska mil öster om
deras hufvudstad Cuzco skulle deras område ha sträckt sig, och dock
hafva de eller åtminstone deras kulturella inflytande härskat från
Argentina till Equador. Squier anser, att det varit urskogarna och
vildarna, som hindrade incas i deras framträngande mot öster.
De flesta chulpas och grafgrottor har jag funnit plundrade. I
Pelechuco- och Queara-dalarna har dock herr och fru Bandelier
graft ut en del grafvar och räddat mycket material undan
förstörelse. De nu lefvande Quichuas vilja ej gärna visa hvar
grafvarna äro men försöka dock aldrig hindra gräfningarna. I
Queara-dalen trodde de, att jag tog skeletten med mig för att i mitt land
göra dem lefvande igen och dels använda dem till arbetare, då
folket i mitt land var svagt och lättjefullt, dels piska ur dem
hemligheten, hvar incas hade sina guldgrufvor. Det är ju ganska
förlåtligt om de tro, att guld är det, som alltid lockar den hvite mannen.
I ett par grafvar har jag funnit blott ett enda skelett, de flesta
innehålla däremot en mängd sådana, t. ex. en af grafgrottorna nära
200 och en chulpa 16. De hela skeletten, som med säkerhet varit
orörda, intaga alltid en sittande ställning. Alla de döda hafva
nämligen insatts i grafkamrar men ej nedgräfts.
Hvad man framför allt träffar i grafvarna äro bronsnålar, s. k.
topos. Dessa äro prydda med lamahufvuden eller med hufvuden
i form af blad och kanske äfven blommor, eller oftast blott med en
1 Squier, Peru. New York. 1877. Enligt uppgift till mig personligen af dr
Weberbauer gar fjällkulturens gräns något längre ned mot urskogarne än Squier angifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
