Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om de äldsta människoraserna, af Erik Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken Neanderthalmänniskan är en särskild art. Schwalbe har
sålunda icke frambragt någon ny tolkning af fynden, men han har
gifvit en tolkning, för hvilken alla såväl evolutionister som
icke-evolutionister måste böja sig. Genom den nya metodik, hvilken
han infört, har han åtminstone på det område, hvarom det här är
fråga, nämligen skelettrester från den paleolitiska tiden, borttagit de
sväfvande och obestämda beskrifningarna och ersatt dessa med ett
mera exakt förfaringssätt, medelst hvilket det är möjligt att draga
bestämda slutsatser.
Det är tvenne hufvudpunkter i Schwalbes metodik, som förtjäna
omtalas. De anatomiska egenheter, som utmärka pithecanthropus- och
Neanderthalskallen, har han uttryckt i tal och jämfört dem med
motsvarande hos apor och människor. Han har därvid icke inskränkt
sig till att undersöka en skalle för hvarje apsläkte eller en skalle
för hvarje människoras, utan han har studerat ett stort antal af hvarje
slag. Han har sålunda funnit, inom hvilka gränser en formkaraktär
kan växla, och kallar detta för variationsbredd. Han har t. ex.
mätt den s. k. bregmavinkeln för att få ett uttryck för »die
fliehende Stirn» dels hos Neanderthalaren, dels hos en mängd rasskallar
från recenta människor och funnit, att huru växlande än detta mått
hos de senare är, den förra dock faller betydligt under detta.
Den icke minst viktiga delen af Schwalbes undersökning består
i en fullt uttömmande vederläggning af Virchows mening om de
talrika sjukliga förändringar, som skulle vidlåda
Neanderthalmänniskan. Detta är utfördt med tillhjälp af den kände patologen v.
Recklinghausen. Skallsömmarnas obliteration förlöper på samma
sätt hos den recenta människan. Den enda sjukliga förändringen,
som finnes, gäller armbågsleden. Men den är af traumatisk art och
består i en s. k. infraktion af ulnas öfre del samt luxation af radius.
Man har äfven med Röntgenstrålar studerat benen och konstaterat,
att några förändringar på grund af rachitis eller gikt icke äro till
finnandes. Den inre benarkitekturen är fullt normal, t. o. m.
epifysgränserna framträda tydligt.
Af särskildt intresse äro de resultat, som Schwalbe erhållit
beträffande Neanderthalskallen. För deras förstående är en erinring om
vissa kraniometriska uttryck nödvändig. Med glabella (se fig. i, g)
afses den mest framspringande punkten öfver näsroten, bregma (b)
kallas kronsömmens förening med pilsömmen, lambda (1) är det
ställe, där pilsömmen och lambdasömmen mötas, inion (i) är platsen
för den yttre nackknölen. Om man nu jämför Neanderthalskallens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
