Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterieceremonier och deras ursprung, af Nathan Söderblom. Forts. från sid. 209.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt på allt vis för att få ynglingarna att skratta. Men de höllo
sig tappert oberörda. Här och där utfördes olika slags danser.
En medicinman hoppade fram, utförande den magiska dansen, först
på huk med vidt skilda knän och händerna nästan berörande
marken. Sedan skuttade han fram och tillbaka, skakande hufvudet
och med stirrande blickar, tills han fick upp mellan tänderna den
magiska materien, »joia». Stundom arbetar han sig in i ett slags
extas och faller till sist ihop alldeles utmattad.
Karakteristiskt är, att en hel del säges till ynglingarna rakt
motsatt till hvad som bör ske. Oupphörligt afbrytes det af
den talande med ett nej. Till exempel: »titta hit! Se på gubben där!
När du kommer tillbaka till lägret, skall du gå och göra likadant
och leka med de små barnen - nej!» Detta borde kunna göra de
unga yra i hufvudet. En deltagare förklarade för Howitt, att detta
skedde för att vänja dem af med att tala osanning - däraf detta
krångliga sätt att tala till dem.
På ett ställe, där halt gjordes, kommo en rad gamla män
långsamt vandrande, med rytmiska rörelser och stafvar i händerna.
Två gånger gick processionen rundt omkring noviserna. Sedan
dansades den vanliga magiska dansen, hvarefter männen häftigt
rusade mot ynglingarna. De liksom langade något öfver till dessa,
och de unge hade blifvit tillsagda att liksom hala in. De skulle
fyllas med den magiska kraften från de invigda medicinmännen, för
att »Daramulun skulle tycka om dem».
Nu ljöd »hvinaren», och tåget satte sig i rörelse. Än ett
uppsluppet upptåg fingo de unga se. Så var man framme vid den lilla
Bunan. Under vägen hade männen gnidit sig med kol, för att ej
tala om deras öfriga målningar och utstyrsel. Under sista biten
hade småträd böjts i låga bågar, så att de unga stundom måste
krypa under dem; för att inskärpa lydnad, hette det.
En eld tändes upp, och ett läger gjordes i ordning af bark och
grenar. Männen hvilade sig efter ansträngningarna. Men den gamle
Umbara fann det nödigt att pigga upp dem med »hvinaren». Så
snart ljudet hördes, körde väktarna upp sina skyddslingar med ett:
»hallå, käre vän!». Männen åto, noviserna fingo endast helt litet.
Platsen gjordes nu fin och i ordning, omkring tjugufem fot i
fyrkant. Tre par hål gräfdes, ungefär en fot djupa. I dem skulle
noviserna stå. På ett träd alldeles intill skar en medicinman ut en
bild i kroppsstorlek af Daramulun, som de unga nu skulle för första
gången få riktigt reda på. Tio män utstyrdes anskrämligt. Fibrerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
