Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterieceremonier och deras ursprung, af Nathan Söderblom. Forts. från sid. 209.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makt, att han bor bortom molnen och ser efter hvad
Murringmännen - så heta dessa stammar - göra. Det var han som först
gjorde Kuringal. Ceremonierna betraktas såsom det märkligaste,
det största i världen och såsom det höga väsendets, eller hos
centralstammarna såsom de i gamla tider lefvande, nu där ofvan boende
totem-fädernas kanske förnämsta verk. Det var Daramulun, som först
lärde förfäderna Kuringal, han som lärde dem att göra vapen och
allt det de känna till. Medicinmännen erhålla sin makt från honom.
Han är den store Biamban, som kan göra allt hvad han vill och gå
hvart som helst. Han gaf stammens regler åt deras fäder, som
öfverlåtit dem från far till son intill nu.
När gossarna skulle återvända till lägret, hejdades de af
Gunjerung, den gamle ledaren af mysterierna. Han talade till dem med
mycket eftertryck och förbjöd dem att, när de kommit tillbaka till
lägret, göra något sådant, som den bild de sett af Daramulun. »Då
dödar jag er», tillade han.
I lägret fingo de mannens insignier på sig, bältet var måladt
med röd ockra, med det lilla förskinnet framtill. De fingo åter
lägga sig, med skynkena öfver sig. Man lugnade dem med att nu,
då tanden var utslagen, var det öfverståndet. Men ännu återstod
mycket att se och lära.
Under hela natten fortgingo danser och upptåg, den ena
hälften af männen turade om med den andra. Lustiga härmningar af
djur, eller t. ex. af en man utsatt för en opossum, och skämtsamma
eller plumpa bravader, afbrutna med det karakteristiska yah = »nej»,
aflöstes af magiska danser, totem-danser och andra, med sånger till.
En gommera låtsades bota ett sjukt barn, det vill säga en träklump,
som en gammal man tog från elden och vyssjade i sina armar.
Alla skrattade öfverljudt, utom de tre nyinvigda.
Daramulun-dansen, hvarunder hans namn utropades, upprepades åtskilliga gånger.
Endast en gång utfördes dansen till Ngalalbal, Daramuluns moder.
Den gamle Wolgal-sångaren tog upp med hög ton en klagande,
fallande melodi, hvari de öfriga instämde. Orden voro ungefär:
»O, Ngalalbal, hvart går du, kommande fjärran ifrån?» Man fick
se två gestalter, utstyrda liksom noviser, glida ljudlöst och stilla
fram ur den mörka skogen, visa sig i eldskenet och försvinna
midtöfver lika stilla. Den ena höll i handen en krokig käpp,
föreställande en bumerang, enligt traditionen de två Ngalalbals, Daramuluns
mödrars, vapen.
En pantomim skulle lära de unga att icke röra en sofvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
