Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Ahlenius avliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°6 J. G. ANDERSSON.
Men midt under hans mandoms bästa arbetsdag tystnade
plötsligt den klangfulla stämman, pennan föll ur den med ens kraftlösa
handen, och från det hängifna studiet af lifvets geografi fördes han
bort på den dunkla färden in i dödens land.
Då Karl Ahlenius, 18 år gammal, i september 1884 inskrefs vid
Uppsala universitet, existerade ännu ej geografien som läroämne vid
denna högskola, och först under hans allra sista studentår blef detta
ämne i någon mån där representeradt. Själfstudiet måste för honom
varit det nästan enda bildningsmedlet i hans älsklingsämne. Helt
naturligt drogs under sådana förhållanden hans håg till kontinenten,
där sedan länge en ordnad undervisning i geografi bedrefs, och vi
finna honom 1889 som åhörare af föreläsningarna i geografi vid
universiteten i Halle och Leipzig. En del af denna resa ägnade
han också åt naturstudier under ströftåg i Harz, Thuringerwald och
Sachsiska Schweiz.
På våren 1893 aflade Ahlenius filosofie licentiatexamen samt
disputerade för filosofiska graden i maj 1895.
Vid denna tid var geografien i vårt land ej endast som läroämne
utan äfven som vetenskap utprägladt humanistisk, och geografiens
historia var den gren af ämnet, som med förkärlek idkades såväl i
seminarieöfningarna som i det vetenskapliga arbetet.
Af Ahlenii hand föreligga redan från hans sista studentår tvenne
smärre skrifter, båda behandlande ämnen inom geografiens historia,
nämligen den ena Kolumbus och upptäckandet af Amerika (1892),
den andra Pytheas Thuleresa (1894).
Med gradualafhandlingen om Olaus Magnus och hans
framställning af Nordens geografi (1895) gjorde Ahlenius ett synnerligen
betydande inlägg i belysandet af den nordiska geografiens historia.
Med kritisk skärpa och stödd på en mycket omfattande
litteraturkännedom analyserar han i en bredt anlagd skildring den berömde
titulärärkebiskopens, forskningsresandens och kulturskildrarens
geografiska arbeten, i främsta rummet hans Carta marina och hans
stora verk Historia de gentibus septentrionalibus.
De enda författare, som tidigare behandlat denne store nordiske
renässansgeograf, äro H. Hildebrand, som äfven brukat det
etnografiska innehållet af hans historia för skildringen af Sveriges
medeltid, och O. Brenner, som redogjort för sin upptäckt (1886) i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
