Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större delen af Sydamerika och i Mexiko har skalperingen ersatts af
hufvudjakt. Äfven i vårt etnografiska museum i Stockholm hafva vi några
af dessa hufvudtroféer, dels från mundurucu-indianerna i Brasilien, dels
från Jovaros i Ecuador. Dessa senare äro de bekanta miniatyr hufvudena, som
preparerats så, att sedan hufvudena afhuggits och benen uttagits, skinnet
krympts ihop medelst heta stenar. Ehuru dessa hufvuden blott äro af
en knytnäfves storlek, äro ansiktsdragen ganska väl bibehållna.
I hvilken oerhörd omfattning, som man samlade skallar af dödade
fiender i Mexiko, framgår däraf, att utanför templet i hufvudstaden lära
136 ooo kranier hafva varit uppträdda på rader af stänger liknande
oerhörda räknebräden. Äfven i Mexiko synes man hafva beredt sådana
miniatyrhufvuden som Jivaros i Ecuador fortfarande preparera. Ibland flådde
äfven aztekerna fullständigt sina krigsfångar. Alla dessa troféer offrades
åt krigsguden. Äfven andra troféer af liknande slag omtalas. Sålunda
använde incas människoskinn till trummor. Andra stammar gjorde pipor,
flöjter o. d. af sina besegrade fienders benknotor. Den uppfattningen lar
också vara utbredd bland indianerna, att man ej kan pina en fiendes
själ på värre sätt än genom att göra musik af hans benknotor. Själf har
jag också i Sydamerika i Chaco funnit i en graf ett människoskelett med
ett pipliknande föremål i munnen tillverkadt af en människas öfverarmsben.
Dryckeskärl af människokranier halva också varit vanliga i stora delar af
Nord- och Sydamerika. Sålunda drack Atahualpo ur sin broders
hufvudskål.
Friederici omtalar vidare de fester, som höllos, när krigarna
återkommo från striderna som lyckliga eröfrare af några skalper. Hvem skulle
dock tänka sig, att 1746 några framgångsrika skalpjägare i New-York
hedrades af stadens råd och förnämsta män. Ännu sedan skalperandet
i Nordamerika upphört, dansa indianerna skalpdansen, fastän skalperna
ej äro äkta eller i bästa fall mycket förlegade.
Friederici anser, att skalperandet uppkommit ur hufvudjakten. Det
blef under de ständiga striderna omöjligt att bevara hela hufvudet som
trofé. Man fick därför nöja sig med skalpen, följande en hos naturfolk
vanlig föreställning, att den, som har en del af en människa, har också
hela människan. Intressant är, att de skalperade af indianerna tecknas
såsom hufvudlösa.
Skalperande och dylikt anser Friederici böra sammanhänga med
bruket att samla jakttroféer. På samma sätt som indianerna bevarade flera
af honom dödade djurs kranier m. m., bevarade de också som trofé
hufvudet eller skalpen af det skygga och svåråtkomliga villebrådet
människan. Den Schurtzska teorien att skalperandet, hufvudjakten m. m. skulle
hafva uppkommit af bruket att bevara och dyrka sina förfädets kranier
finner i Friederici ingen försvarare.
Mycket mera än det ofvan antydda innehåller denna intressanta
afhandling, men det lämnar jag åt särskildt intresserade att taga reda på
genom att själfva studera densamma. E. N—d.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
