Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om eoliterna, af Knut Kjellmark - Rutot och fyndorterna i Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM EOLITERNA. 339
Behandlingen af den andra frågan förbigår jag, den tredje
däremot, som rör fynden på Rügen, har mera intresse.
Vid själfva kusten strax ofvan vattenbrynet förefinns en
krit-bank med flinta. Genom tryck, som kritan och de däri liggande
flintbollarna undergått, ha dessa spruckit sönder i tunna skärfvor.
Sådana falla ned från branten och föras af vågorna vid stormar
till en i själfva vattenbrynet liggande strandmal af mer eller mindre
rörliga moränblock. Mellan och under dessa undergå flintorna genom
vågornas verksamhet en märkvärdig förändring, de få retuscher i
kanterna och antaga former, som mycket påminna om eoliter.
De malas ganska snart sönder, men nya skärfvor föras ned, och
fenomenet upprepas. Det är svallningsfenomenet! Retuscherna äro
äkta, alldeles lika dem hos eoliterna, men för kännaren gör sig dock
den skillnaden märkbar, att de ej äro lokaliserade såsom på dessa.
Hela kanten är naggad och formen för öfrigt spädare. Man finner
ej de breda instrumenten med robusta retuscher, som så ymnigt
förekomma i eolitindustrierna. Dylika pseudoeoliter anser Rutot vara
resultatet af ett mycket sällsynt fenomen, som endast under särskildt
gynnsamma sammanträffande omständigheter kan uppkomma1.
Han sammanfattar sina åsikter om pseudoeoliterna på följande
sätt: de äro i allmänhet mindre än de verkliga eoliterna och hafva
till skillnad från dessa hela kanten oregelbundet sargad. De
verkliga oskadade eoliterna hafva blott skärfvor urslagna i kanten, där
ändamålet så fordrar. Pseudoeoliterna äro slutligen betydligt
kort-lifvade. De krafter, som gifvit upphofvet åt dem, måste beständigt
verka och oupphörligen nytt material tillföras, för att de ej skola
blifva förintade. De med maskin fabricerade eoliterna hafva en
allmän habitus, som omedelbart skiljer dem från de oskadade äkta
eoliterna. Och hvad de pseudoeoliter beträffar, som äro af
fluvio-glacialt eller af marint ursprung och uppkommit genom en lokal
process, så är det, säger Rutot till sist, bäst att tills vidare vara på
sin vakt emot dem, tills en detaljerad komparativ undersökning
bringat visshet i saken.
Eoliterna äro icke hugskott af en orolig ande, icke ett barnsligt
fantasifoster, såsom möjligen mången ansåg, då abbé Bourgeois fram-
1 Detta är emellertid ingalunda bevisadt. Fenomenet lar tvärtom icke alls vara
sällsynt, om ock vanligen i något förändrad form och med ett slutresultat af mycket
mera eolitliknande former än de riigenska pseudoeoliterna. (Referentens anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
