Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Klarälfven och dess dalgång, af Sten De Geer (Tafla 2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KLARÄLFVEN OCH DESS DALGANG. 395
nen af det fasta, moränklädda berget. Man skulle kunna säga, att
dalen är för trång för Klarälfven, ty dess serpentiner ha ej rum att
nå sin fulla utbildning utan måste bibehålla en tvär, stympad förrn.
Erosionen hejdas sålunda på vissa punkter men fortgår i regeln
utefter ena älfstranden med oförminskad styrka. Dalens lutning är
emellertid så ringa, att äfven aflagringar kunna uppstå. Och denna
älfvens uppbyggande verksamhet torde till och med i betydlig mån
uppväga erosionens förstörelsearbete. Vid normalt och lågt
vattenstånd befinna sig båda processerna - i relativ hvila, under det att de
väsentliga förändringarna inträffa vid högvatten.
Vattenståndets växlingar äro mycket betydande, och enligt
befolkningens uppgifter öfversvämmas näsens sydliga delar hvarje vår
och stundom äfven på hösten. Näset 15 V drabbas till en
ovanligt stor del af öfversvämningarna, hvarför man där uppförde en
skyddsvall med krönet beläget 4.8 m. öfver normalvattenståndet.
Fördämningen genombröts dock vid en hög vårflod, och de instörtande
vattenmassorna urholkade till och med en djup, numera vattenfylld
håla på det ställe, där de förstört vallen. Denna händelse visar,
att älfven ännu i vår tid allt emellanåt kan nå upp åtminstone till
kartans 5-meterskurva.
Vattnets utseende lar vid olika vårfloder vara mycket olika.
Ibland är det tämligen klart, ungefär som vid lågvatten, men vissa
år för älfven med sig stora mängder af sand och slam, som göra
vattnet ogenomskinligt och gifva det en hvit färg. Under sådana
år begrafves hela den öfversvämmade ängsmarken af ett sandlager,
som är tjockare utåt den egentliga älfbädden, därifrån slammet
kommer. Längs den normala stranden på näsens sydsidor växer en rad
videbuskar eller rättare ett långt men smalt videsnår. Inuti detta
kan sanden lugnt afsätta sig, bildande en tjock, hvälfd sandbank i
form af en rundad rygg, som lämpligen kunde kallas en
älfstrands-vall, eller kortare älfvall. Man kan öfverallt på dylika stränder se,
huru buskarnas nedre delar äro dolda under sandens yta. Det
afsätta sandlagret förstör visserligen den gamla, mossblandade
gräsmattan, men detta anses snarast som en fördel, ty då gräset väl åter
lyckats växa upp, är det fritt från mossa och ger goda höskördar.
Småningom återtager dock mossan sin förra skadliga utbredning,
tills en ny sandaflagring förkväfver växtlifvet. Denna uppfattning,
som gör anspråk på att vara grundad på omedelbar iakttagelse,
torde få anses mycket sannolik. I hvarje fall måste man tänka sig,
att det uppstår omväxlande sand- och växtlager. Att så är förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
