Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slag och kunna säga oss, att en sten har kommit från Åland, en från
Dalarna, att det där är en kalksten, men inte en skånsk, utan en som
härstammar från Gottland. Det är ju bra egendomligt, att stenar från
så olika håll ha liksom stämt möte här i Sydskånes lera.» Och så
kommer förklaringen: inlandsisen. »Men isen har inte delat riktigt
rättvist mellan de olika landskapen: åt Småland ger den nästan bara stenar
och sand, som bilda en mycket mager jordmån, men åt skånska slätten
skänkte den denna bördiga lera med jämförelsevis få stenar uti. Huru
kan det komma sig? Jo, låt oss kasta en blick på stenbrottets vägg.
Den isen, som låg öfver Småland, hade bara det hårda urberget att
skrapa på, men den, som gled fram öfver Skåne, hade till underlag
sådana lösare bergarter som kalkstenar, skiffrar och sandstenar, och dessa
kunde smulas sönder och förvandlas till lera, men det gick inte så lätt
med gråstenarna. Däraf blef följden, att medan moränen på de desta
andra ställen i Sverige bildar en mager och dålig jordmån, så är den i
Skåne en bördig åkerjord.» Skildringen blir dock aldrig tråkigt
undervisande, utan man njuter ofta af förf:s ypperliga naturmålningar och
märker kanske icke alltid, att man får på köpet en mängd upplysningar
i geografi, naturvetenskap och äfven historia, b ex. om Skanörs och
Falsterbos storhetstid, Visbys och Visingsös många minnen o. s. v.
Exempel torde bättre än beskrifning åskådliggöra förf:s framställningskonst
— här ett från Bohuslän: »Men nu måste vi ut och segla, ty detta är
det största nöje, man kan ha här ute. Det är en varm och solig
sommardag, blå är himmeln, blått är vattnet men med litet hvitt skum på
vågorna, på några ställen lysa bergen i rödt; det är så granna färger,
att det riktigt sticker i ögonen. Vi ha frisk vind, seglen svälla, båten
lägger sig på sidan, och det fräser och skummar om den, den stampar,
när den möter vågorna. En segelbåt är nästan som en lefvande varelse,
och det är inte underligt, att en skeppare tycker om sin båt. Den ena
holmen efter den andra fara vi förbi, alla äro de skoglösa. Somliga
bestå af skrofiiga och kantiga klippor, andra äro glatta och hala, nästan
som glanskis, och så släta, att man tycker man skulle kunna åka
kälk-backe utför dem. Man ser tydligt huru skären äro rundade på
landsidan och mera branta på den västra sidan — det är landisen, som har
hyflat dem så. Till formen likna de ofta korfvar eller säckar, och ett
skär heter också ’Humlesäcken’. — Det är en liflig farled, som går
här förbi Lysekil, ofta är fjorden alldeles full af segel. Vi se många
jakter, som ligga djupt, så att man kan se, att de ha en mycket tung
last — det är sten. Man bryter nämligen sten här litet hvarstans i
klipporna. Och som det på Danmarks och norra Tysklands slätter är
ondt om sten, har det, som vi förut nämnt, på fiera håll i Sverige
uppstått en liflig handel med denna vara. Det är ju ganska underligt, att i
mången tysk stad skulle vi, fast vi vore i främmande land, trampa på
svenska stenar. Det är icke endast gatsten, som utföres härifrån, ty
den bohuslänska stenen är ovanligt vacker, och större block däraf bruka
användas till plattformer utanför kyrkor, fotställningar till bildstoder m. m.
Många människor få sin bärgning genom denna stenindustri, men man
tycker dock det vore skada, om de vackra bergen skulle alltför mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
