Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna serie lokaler bildar en linje från Västindien genom östra
Nordamerika till det nordligaste kända landet mot polen. I tabellen äro
med fet stil framhäfda de procenttal, som kunna anses vara särskildt
representativa för respektiva floror. »Det gradvisa aftagandet af
lifsvil-korens gynnsamma moment, ju längre man når mot norr, verkar hvad
lifsformen angår såväl på artantalet som på artsammansättningen ungefär
som en serie såll med allt större och större maskfinhet. Söder ut, där
lifsvillkoren äro gynnsammast, är artantalet störst, och ett förhållandevis
stort procenttal hör till de mindre väl skyddade lifsformerna ; längst i
norr äro lifsvillkoren mest ogynnsamma, siktens hål så fina, att blott
ganska få arter, nämligen de i synnerligt hög grad tillpassade, kunna slippa
igenom». Först försvinna luftväxterna mer och mer, och på
Ellesmere-land finnes ingen kvar. Äfven sommarväxterna aftaga och försvinna till sist
alldeles. Dessa äro nämligen väl tillpassade att lefva i nederbördsfattiga och
varma klimat men föga ägnade att utvecklas under låga temperaturer. Det är
yt- och markväxterna som tilltaga mot norr, men tabellen visar ock, att de
kalltempererade trakterna ha ett utprägladt markväxtklimat, medan däremot i
de arktiska trakterna ytväxtprocenten tilltar proportionsvis mera. Raunkiaer
fäster också uppmärksamheten på det förhållande, att ju längre man kommer
mot norr, dess mer får växten att kämpa emot, icke blott den tilltagande
vinterkölden, men också kölden nedifrån, från den djupt frusna marken.
Denna senare blir särskildt ödesdiger därigenom, att den gör sig
gällande icke blott under den egentliga hvilotiden, utan äfven åtminstone
under en del af den tid, då luftvärmen är tillräcklig för växternas
lifs-verksamhet. »Det gäller därför för växten att finna en passande
mellanställning mellan två onda ting, kölden uppifrån och kölden nedifrån och
hvad därmed följer, och denna mellanställning är just den ytväxtema
eller kamæfyterna inta på jordytan. Mot vinterns uttorkande vindar
värnas de liksom markväxterna (hemikryptofyterna) af snötäcket, då
sådant finnes; då snön på våren smälter och solen starkt uppvärmer allt,
som ligger på markytan, direkt utsatt för dess strålar, tjänstgöra kamæfyternas
tuf- och mattformiga stora skottsystem som värmesamlare, och då marken
väl en gång är uppvärmd, skydda de den underliggande delen mot att
åter så lätt frysa.» Jordväxterna eller geofyterna äro däremot en typ, som
ej ha någon gynnsam plats i detta klimat med dess kalla, sakta
upptinande mark. Det riktiga i dessa satser visar förf. genom
sammanställningar för såväl det nordeuropeiska som det grönländska polarområdet.
Ett exempel, nämligen Novaja Semlja, må anföras (se sid. 426).
c) Den tredje serien af växtklimat är : ekvatorn—polen med
afta-gande värme liksom i b) men samtidigt med starkt aftagande
nederbörd särskildt sommamederbörd i synnerhet inom de tempererade delarna.
Förf. har för västra Nordamerika uttagit en serie biologiska spektra.
Här möter den kalifornisk-mexikanska öknen, som ger siffror för en ny
typ af växtklimat, det varmtempereradt torra. Särskildt klart åskådliggöres
dess inflytande af siffrorna för Death Valley. Bland 294 arter utgöras
23 % af luftväxter, af hvilka dock 21 % äro buskar (nanofanerofyter), 7 %
af ytväxter, 18 % af markväxter, 2 % af jordväxter, men icke mindre än 42
% af sommarväxter (therofyter) det är således ett utprägladt therofytklimat.
Ymer rçoS. 2S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
