Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och var blyg inför henne, ty i Lille hade han bara haft att göra med
glädjeflickor, och sådana af sämsta slag; han visste inte, hur man skulle bete sig
med en arbeterska, som ännu var hemma i sin familj.
»Du är väl fjorton år, kan jag tänka mig?» frågade han, sedan han åter
huggit in på smörgåsen.
Hon blef förvånad, nästan föragad.
»Hvad för slag, fjorton år? Jag är ju femton... Jag är ju inte stor
och grof, det är sant; flickorna här hos oss växa inte alls fort.»
Han fortsatte att göra henne frågor, och hon talade om allt för honom
utan vare sig oblyghet och blygsamhet. Hon var för resten icke okunnig
om något rörande man och kvinna, fast han kände, att hon var jungfru till
kroppen och ett jungfrubarn, som hade försenats i sitt köns mognad genom
den omgifning af dålig luft och mödosamt arbete, hvari hon lefde. När han
åter började att tala om Mouquette för att göra henne förbryllad, berättade
hon alldeles förskräckliga historier på ett helt lugnt och gladt sätt.
Mouquette — jo, det var snygga saker, hon gjorde! Och när han frågade, om inte
hon själf hade någon älskare, svarade hon skämtsamt, att hon inte ville
förarga sin mamma, men att det prompt skulle hända en dag. Hennes
skuldror hade böjt sig, hon huttrade lite af kylan från sina af svett genomvåta
kläder, med undergifven och mild min, färdig att underkasta sig både saker
och människor.
»När alla lefva så här tillsammans, så är det väl inte svårt att få älskare,
eller hur?»
»Nej då.»
»Och det gör ju inte någon för när... Det är inte någon, som säger
något till prästen.
»Ah, prästen struntar jag i!... Men vi ha Svar te mannen.»
»Hvad för något — Svarte mannen?»
»Ja, den gamle grufarbetaren, som går igen i grufvan och vrider nacken
af elaka flickor.»
Han såg på henne, ty han var rädd, att hon dref med honom.
»Tror du på de där dumheterna? Har du inte fått lära dig något?»
»Joo då, jag kan både läsa och skrifva... Och det är hos oss till nytta,
ty på pappas och mammas tid fick man inte lära något.»
Hon var bestämdt rätt snäll. När hon hade gjort slut på sin smörgås,
skulle han ta och kyssa henne på de fylliga rosenläpparna. Det var ett
blygt beslut> en tanke på våld, som snörde ihop bröstet på honom. Denna
pojkdräkt, denna tröja och dessa byxor på denna flickkropp, både eggade
och besvärade honom. Nu hade han svälj t den sista tuggan. Han drack
lite ur flaskan och räckte den tillbaka till henne, för att hon skulle tömma den.
Nu var ögonblicket inne att handla, och han kastade en orolig blick åt
kol-huggarne längst borta, när en skugga täppte till gången.
Chaval stod och såg på dem på afstånd ett ögonblick. Han kom
närmare och förvissade sig om, att Maheu icke kunde se honom, och som Catherine
fortfarande satt på marken, fattade han henne i axlarna, böjde hennes hufvud
bakåt och nästan krossade hennes mun med en brutal kyss, helt lugnt
och låtsande, att han inte alls frågade efter Etienne. I denna kyss låg det
ett besittningstagande, ett slags svartsjukt beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
