Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åh, var inte rädd, jag känner mig själf!»
Han skakade på hufvudet, han hatade brännvin med hatet hos det
sista barnet af en släkt af drinkare, hvilket i sin varelse led genom dessa af
alkohol genomsyrade och fördärfvade förfäder, så att den minsta droppe för
honom blef gift.
»För mammas skull är jag ledsen öfver, att jag har blifvit afkörd», sade
han efter att ha svälj t en tugga. »Mamma har det dåligt, och jag skickade
henne då och då några francs.»
»Hvar bor din mor?»
»I Paris, rue de la Goutte d’Or. Hon är tvätterska.»
Det blef tyst. När han tänkte på dessa saker, kom oron hans svarta
ögon att blekna: en kortvarig ångest öfver det okända fördärf, han gick
och bar inom sig i all sin ungdomskraft. Han stod ett ögonblick med blicken
sänkt i grufvans mörka djup och i detta djup, under jordens tyngd och kvalm
återsåg han surbamdom, sin mor, som, ännu ung och kraftig, öfvergafsaf hans
far, hvilken sedan tog henne åter, sedan hon hade gift sig med en annan,
hvar-efter hon lefde mellan de båda männen, som totalt fördärfvade henne, så att
hon vältrade sig med dem i rännstenarna, i dryckenskap och smuts. Det
var där långt borta, han kom ihåg både gatan och enskildheter: det smutsiga
linnet midt i tvättstugan och rus, som fyllde huset med stank, och örfilar, som
kunde ha krossat käkarna.
»Nu, med halfannan franc om dagen», fortsatte han med dröjande röst,
»kan jag inte ge henne något... Hon skall förgås i elände, det är säkert.»
Förtviflad ryckte han på axlarna och bet åter i smörgåsen.
»Vill du ha lite att dricka»? frågade Catherine och tog korken ur sin flaska.
»Det är bara kaffe och skall inte skada dig. Man kan storkna af att bara sitta
och tugga så där.»
Men han sade nej: det var alldeles nog, att han hade tagit hälften af hennes
bröd. Hon envisades ändå med godhjärtad min och sade till sist:
»Nå, så dricker jag före dig, eftersom du är så där artig... Men nu kan
du inte längre neka, det vore inte snällt.»
Och hon räckte honom flaskan. Hon hade rest sig upp på knä, han
såg henne alldeles invid sig, belyst af två lampor. Hur kom det sig, att han
hade tyckt, att hon var så ful? Nu, då hon var svart, med ansiktet inpudradt
af kolstoft, fann han hos henne ett egendomligt behag. I detta af mörker
inkräktade ansikte lyste tänderna hvita i den för stora munnen, förstorades
ögonen och lyste som kattögon med en grönaktig glans. En tofs af det röda
håret, som hade sluppit fram under hufvan, kittlade henne i örat och narrade
henne att skratta. Hon föreföll inte mera så ung, hon kunde väl åtminstone
vara 14 år.
»Det skall vara för att göra dig till viljes», sade han, i det han drack
och räckte henne tillbaka flaskan.
Hon tog en klunk till och nödgade honom att också ta en, ty hon ville, att
de skulle dela, sade hon; och denna lilla flaskhals, som gick från den ena
munnen till den andra, roade dem. Han hade plötsligt frågat sig själf, om
han inte skulle ta henne i famn och kyssa hennes mun. Hon hade fylliga,
blekröda läppar, som ansatte honom med tilltagande åtrå. Men han vågade inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
