Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Låt dem vara, mamma! Hvad mig beträffar, så vet du, att jag är lika
nöjd om kakan. De voro ju hungriga, som hade gått så lång väg.»
Klockan slog tolf; man hörde ljudet af träskor, det var barnen, som
kommo från skolan. Potatisen var kokt; kaffet, tillsatt med minst hälften
cikoria, gick igenom silen med att sjungande ljud af stora droppar. Ett
bordshörn röjdes af, men det var bara modern, som åt där, de tre barnen
nöjde sig med knäna till bord, och hela tiden satt den lilla gossen utan att säga
något med sin vanliga tysta glupskhet vänd emot pressyltan, hvars feta
omslagspapper högeligen väckte hans begärelse.
Hustru Maheu höll på med att dricka sitt kaffe i små klunkar med bägge
händerna kring glaset för att värma upp dem, då fader Bonnemort kom ned.
Vanligtvis steg han upp senare, och hans frukost brukade vänta honom på
elden. Men i dag tog han sig för att knota öfver, att det inte fanns någon soppa.
Men sedan hans sonhustru sagt honom, att man inte alltid kunde ha det som
man ville, åt han tyst sina potatisar. Då och då steg han upp och gick och
spottade i askan af snygghetsskäl, och hopsjunken på stolen satt han sedan
och rullade födan länge i munnen, ty han hade inga tänder att tugga med,
med sänkt hufvud och slocknad blick.
»Åh, jag har glömt, mamma», sade Alzire, »att grannfrun, fru Levaque
kom in...»
»Hon tråkar då alldeles ut mig», afbröt modern.
Hon hyste ett doft agg mot hustru Levaque, som dagen förut hade
jämrat sig öfver sin fattigdom för att inte behöfva låna henne något, och ändå
visste hon, att Levaques just nu hade det bra ställdt, eftersom deras
hyresgäst Buteloup hade betalt för fjorton dagar i förskott. Men i grufbyn lånade
knappt det ena hushållet något af det andra.
»Kors, du kommer mig att tänka på något», fortsatte modern, »lägg in
en sats kaffe ... Jag skall gå in med det till fru Pierron, jag är skyldig henne
det se’n i förgår.»
Och när flickan hade lagt in paketet, sade hon, att hon skulle genast
komma tillbaka igen och sätta på soppan åt karlarna. Sedan gick hon ut
med Estelle på armen och lät den gamle Bonnemort sitta där och långsamt
mala sin potatis, medan Léonore och Henri slogos om skalen, som föllo på
golfvet.
I stället för att gå vägen omkring, tog hustru Maheu vägen rakt fram
genom trädgårdarna af fruktan för, att hustru Levaque skulle komma och ropa
på henne; och i det förfallna staket, som skilde Maheus trädgård från Pierrons
fanns det ett hål, genom hvilket man kunde titta in till grannas. Där fanns
den gemensamma brunnen, som gaf vatten åt fyra hushåll. Vid sidan, bakom
några tynande syrenbuskar, låg ett lågt redskapsskjul, där man uppfödde
en i sänder de kaniner, som man åt på högtidsdagarna. Klockan slog ett,
det var kaffetimmen, inte en själ syntes till hvarken i dörrarna eller i fönstren.
Endast en grufarbetare, som skulle arbeta nere i grufvan under natten och nu
afbidade tiden för sitt nedstigande, stod och gräfde i sitt grönsaksland utan
att titta upp. Då hustru Maheu kom till andra sidan midt för den andra
byggnaden, blef hon förvånad öfver att se en herre och ett par fruntimmer
komma fram vid kyrkan. Hon stannade ett ögonblick, hon kände igen dem:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
