Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var fru Hennebeau, som förde sina gäster, den dekorerade herrn och
damen i pälskappan, på besök i grufbyn.
»Ack, hvarför har du haft besvär med det?» utbrast hustru Pierron,
när hon fick igen sitt kaffe. »Det var ju ingen brådska.»
Hon var 28 år och ansågs för grufbyns skönhet, mörk, med låg panna, stora
ögon, liten mun, kokett, fin och renlig som en katt och med en fortfarande
vacker barm, ty hon hade aldrig födt barn. Hennes mor, la Brulé, änka efter en
kolbrytare, som satt lifvet till vid grufvan, skickade flickan på arbete i en
fabrik och svor på, att flickan aldrig skulle få gifta sig med en grufarbetare;
och därför kunde hon aldrig låta bli att förarga sig öfver, att dottern omsider
ändå hade gift sig med Pierron, som till på köpet var åtta år äldre och hade
en flickunge på åtta år. Emellertid lefde makarna mycket lyckligt
tillsammans trots allt sladder och alla historier, som voro i omlopp om mannens
medgörlighet och om hustruns älskare: inga skulder, kött ett par gånger i
veckan, ett så snyggt hållet hem, att man kunnat spegla sig i kastrullerna.
Till råga på lyckan hade bolaget, tack vare vissa beskyddare, gifvit mannen
rätt att sälja karameller och bakelser, och glasburkar med sådana saker stodo
uppradade på ett par hyllor i fönsterna. Det gaf en förtjänst af sex å sju
sous om dagen, ibland, om söndagarna, tolf. Och i dessa lyckliga
förhållanden var det bara mor Brulé, som väsnades och gastade som en gammal
revolutionskvinna, hvilken skulle på arbetsgifvarna hämnas mannens död,
och den lilla Lydie, som i alltför vanliga sittoppar fick känningar af
familjens häftighet.
»Så duktig hon redan är», sade hustru Pierron och drog på smilbandet
åt Estelle.
»Åh, hvad det är svårt att ha barn, det vill jag inte tala om», sade hustru
Maheu. »Du är lycklig, som inga har. Du kan då åtminstone ha det
snyggt.»
Fastän hemma hos henne själf allt var i god ordning, och hon skurade
hvarenda lördag, kastade hon en afundsjuk husmoders blick på denna
skinande rena sal, där det till och med fanns nätta prydnadssaker — förgyllda
vaser på skänken, en spegel, tre taflor i ramar.
Fru Pierron höll på med att ensam dricka sitt kaffe, ty alla de andra,
som hörde huset till, voro i grufvan.
»Du kan dricka lite med mig», sade hon.
»Nej tack, jag har just nyss druckit hemma.»
»Ja, hvad gör det?»
Det gjorde ju i själf va verket ingenting. Och så sutto de där bägge
två och smuttade på sitt kaffe. Mellan karamellburkarna gingo deras
blickar till husen midt emot, hvilka i fönstren visade upp sina gardiner, hvilkas
större eller mindre grad af hvithet skvallrade om hurudana husmödrarna
voro. Hos Levaques voro gardinerna mycket smutsiga, riktiga trasor,
som sågo ut, som om man hade torkat grytbottnarna med dem.
»Att man kan lefva i sådan smuts!» mumlade hustru Pierron.
Då kom hustru Maheu i farten och kunde inte mera hejda sig. Ack,
om hon bara hade en sådan där hyresgäst som Bouteloup, skulle hon
minsann ha sitt hus bra ställdt! Bara man förstod att sköta saken, så var en
hyresgäst en utmärkt affär. Men man fick inte ligga inne med honom. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
