Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som föreföll honom lämplig att använda bland de flegmatiska
grufar-betare, med hvilka han umgicks.
Nu glömde man sig hvarje kväll kvar en halftimme där nere, innan man
gick upp och lade sig. Ständigt tog Etienne upp samma samtalsämne.
Sedan hans natur förfinats, kände han sig mera frånstött af de inom
grufbyn rådande förhållandena af alla slags beblandelser. Var man då ett
oskäligt djur, eftersom man på detta sätt hopfösts med hvarandra midt på
fältet, så hoppackade, att man inte kunde byta linne utan att visa
grannarna baken? Och så välgörande för hälsan! Och så ynglingar och flickor
af nödtvång fördärfvades tillsammans!
»Ja för tusan!» svarade Maheu, »om man bara hade mera pengar, skulle
man ha det mera bekvämt... Det är i alla fall fullkomligt sant, att det inte
är bra för någon, att man lefver så här inpå hvarandra. Det slutar alltid
med, att karlarna slå sig på att supa och flickorna bli i grossess.»
Och detta tog familjen till utgångspunkt, hvar och en hade något att
säga, medan fotogenen i lampan fördärfvade luften i rummet, som redan
stank af stekt lök. Nej, lifvet var visst inte muntert. Man arbetade som
riktiga djur med ett arbete, som fordom var en bestraffning för galerslafvar
och oftare än skäligt fick man därvid släppa till skinnet, allt detta utan att
man ändå kunde få sig en bit kött på kvällsbordet. Visserligen hade man
i alla fall sin mjölröra, och man åt, men så litet, nätt upp så, att man kunde
stå ut och icke dö af svält, öfverhopad af skulder och ansatt, som om man
stule sitt bröd. När söndagen kom, sof man af trötthet. De enda nöjena,
man hade, var att supa eller att afla barn; men ölet gjorde buken för stor
och längre fram i tiden gjorde barnet en konst i en. Nej, nej, roligt var det
inte!
Då blandade sig hustru Maheu i samtalet.
»Det tråkiga är, ser ni, att man måste säga sig, att det inte kan bli
annorlunda . .. När man är ung, inbillar man sig, att lyckan skall komma,
man hoppas så mycket, och sedan börjar alltid eländet igen, och man är
alltid i klistret... Jag vill ingen människa något ond t, men ibland blir jag
upprörd öfver denna orättvisa.»
Det blef tyst, alla hämtade andan i den obestämda känslan af obehag,
som vållades af denna instängda synkrets. Endast fader Bonnemort, ifall
han var med, tittade förvånad, ty på hans tid bråkade man inte på det där
sättet, man föddes i kolet och man högg in på flötsen utan att fråga efter
något vidare; men nu blåste det en vind, som gjorde grufarbetarne morska.
»Det är bäst att inte spotta på något», mumlade han. »Ett godt glas
är ett godt glas... Förmän, ja de ä’ ofta pack; men förmän skall det alltid
finnas. Eller hur? Det är inte lönt att bry sin hjärna med att grubbla
öfver den saken.»
Med ens råkade Etienne i eld och lågor. Hvad för något? Det skulle
vara arbetarna förbjudet att tänka! Nej, nu skulle det snart bli
annorlunda, emedan arbetaren numera tänkte. På gamle Bonnemorts tid lefde
grufarbetaren nere i grufvan som ett djur, som en maskin, hvilken var till
bara för att skaffa upp kol, ständigt under jorden, med öron och ögon
till-proppade för hvad som hände ute i världen. Och därför kunde de styrande
rika komma öfverens och fritt.sälja och köpa honom för att äta upp honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
