Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör du», sade hustru Maheu till sin man, »eftersom du går till
Mont-sou för aflöningen, så tag hem åt mig ett half kilo kaffe och ett kilo socker.»
Han höll på att lappa en af sina skor för att spara in lagningskostnaden.
»Ska ’ske!» mumlade han utan att upphöra med arbetet.
»Jag skulle också vilja be dig att gå in till slaktaren... Hvad säger du
om ett stycke kalfkött; så’nt ha vi inte sett till på länge.»
Nu tittade han upp.
»Du tycks tro, att jag har tusentals francs att lyfta...
Halfmånads-aflöningen är alldeles för mager, tack vare deras fördömda påhitt att
ideligen afbryta arbetet.»
De tego båda två. Det var efter frukosten en lördag mot slutet af
oktober. Under förevändning af den störing, som vållades genom
aflöningen, hade bolaget äfven denna dag inställt koluppfordringen i alla grufvorna.
Gripet af panik inför den industrikris, som ständigt förvärrades, begagnade
sig bolaget, som icke ville öka sitt redan förut mycket stora kollager, af de
futtigaste förevändningar för att tvinga sina 10,000 arbetare till
arbetsinställelser.
»Du vet, att Etienne väntar på dig hos Rasseneur», återtog hustrun.
»Tag honom med dig, han skall klara sig finurligare än du, om man inte
skulle beräkna timmarna riktigt för er.»
Maheu gjorde en bifallande nick.
»Och tala då med de där herrarna om far din. Läkaren håller ihop med
styrelsen. Är det inte sant, gamlefar, att läkaren tar fel, och att ni ännu
kan arbeta?»
Under nästan en hel vecka hade gubben Bonnemort suttit fastspikad
på stolen, för att skankerna voro alldeles styfva, som han sade.
Hon måste upprepa frågan, och då brummade han:
»Alldeles säkert skall jag arbeta. Det är inte slut med en, därför att
man har ondt i benen. Allt det där är bara historier, som de ha hittat på
för att inte behöfva ge mig min pension på 180 francs.»
Hustru Maheu tänkte på gubbens fyrti sous, som han kanske aldrig
mera skulle komma att ge henne, och ett utrop af ängslan undslapp henne.
»Herre Gud, fortsätter det så här, så ä’ vi snart döda allihopa!»
»När man är död», sade Maheu, »så är man inte längre hungrig.»
Han slog i några stift till i sina skor och beslöt sig sedan för att ge sig
i väg.
Grufbyn Tvåhundrafyrtio skulle inte få aflöning förrän bortåt klockan
4. Också gjorde männen sig ingen brådska, fördröjde sig, kilade i väg en och
en, förföljda af sina hustrur, som bådo dem om att genast komma hem. Många
gåfvo männen diverse saker att uträtta för att hindra dem från att dröja sig
kvar på krogarna.
Hos Rasseneur hade Etienne fått höra nyheter. Det gick oroande
rykten om, att bolaget var alltmera missbelåtet med förtimringarna.
Arbe-tarne betungades med böter, en konflikt tycktes oundviklig. Det var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
