Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resten blott det erkända tvisteämnet; det låg invecklade förhållanden
därunder, hemliga och allvarsamma orsaker.
Just när Etienne kom, berättade en kamrat, som på hemväg från
Mont-sou tömde en sej del, att ett plakat var uppslaget hos kassören, men han
visste inte rätt, hvad som stod att läsa därpå. En annan arbetare kom in,
och så en tredje, och ingendera berättade lika. Men så mycket tycktes vara
säkert, att bolaget hade fattat ett beslut.
»Hvad säger du därom?» frågade Etienne och satte sig hos Suvarin vid
ett bord, där det inte fanns någon annan undfägnad än ett paket tobak.
Maskinisten gjorde sig ingen brådska, utan rullade färdig en cigarrett.
»Jag säger, att det var lätt att förutse. De skola drifva er till det
yttersta.»
Han var den ende, som hade nog utvecklad intelligens för att analysera
situationen. Han förklarade den på sitt lugna sätt. Bolaget, som fått
känningar af krisen, var nödsakadt att bringa ned sina omkostnader, om det inte
ville duka under. Och naturligtvis skulle det bli arbetarna, som måste dra
åt svångremmen; bolaget skulle knappa in på deras aflöningar genom att
hitta på hvilken förevändning som helst. Sedan ett par månader låg kolet
kvar vid grufvorna; nästan alla järnverk hade slutat att arbeta. Enär
bolaget inte vågade att också låta arbetet hvila af fruktan för materielens
ruinerande overksamhet, så drömde det om en medelväg, kanske en strejk,
ur hvilken dess grufarbetarebefolkning skulle utgå kufvadt och med
nedpressade arbetslöner. Slutligen oroade den nya reservkassan bolaget, den
var en hotelse för framtiden, medan en strejk skulle ha befriat bolaget från
densamma genom att tömma den, medan den ännu var klent rustad.
Rasseneur hade satt sig bredvid Etienne, och bägge två hörde på med
bestört min. Man kunde tala högt, ty det fanns ingen mera där än fru
Rasseneur, som satt vid disken.
»En sådan idé!» mumlade krögaren. »Hvarför allt detta? Bolaget
har inte något intresse af en strejk och inte heller arbetarne. Bäst är att
komma om sams.»
Det var ju mycket förståndigt. Rasseneur visade sig alltid på de
förnuftiga krafvens sida. Till och med sedan hans förre hyresgäst vunnit sin
hastiga popularitet, förfäktade han det möjliga framåtskridandets system
och sade, att när man ville ha allt med ens, få fick man ingenting. I den feta,
ölgödde mannens godmodighet uppsteg en hemlig afund, som förvärrades
genom att kunderna började att öfverge hans värdshus, dit arbetarna från
Voreux numera inte kommo så ofta eller så talrikt för att dricka och höra
på honom, och på det viset gick han stundom därhän, att han försvarade
bolaget och glömde sitt agg, en för detta, afskedad grufarbetares agg.
»Då är du emot strejken?» skrek fru Rasseneur utan att gå ifrån disken.
Och när han svarade ett energiskt ja, tystade hon ned honom.
»Tyst! Du har inte något hjärta. Låt de där herrarna tala.»
Etienne satt och funderade med ögonen på sejdeln, som hon hade
serverat honom.
»Det är mycket möjligt, allt hvad kamraten berättar, och tvingar man
oss därtill, så måste vi besluta oss för denna strejk... Pluchart skrifver just
till mig mycket träffande om den saken. Han är också emot strejk, ty ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
