Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betaren lider lika mycket af den som arbetsgifvaren utan att uppnå något
afgörande resultat. Men han ser däri ett ypperligt tillfälle att förmå oss
att ansluta oss till hans stora maskineri... Här är för resten hans bref.
Pluchart, som var missmodig öfver det misstroende, som Internationalen
rönte hos grufarbetarna i Montsou, hoppades att få se dem massvis ansluta
sig, ifall någon konflikt tvang dem att strida mot bolaget. Trots sina
ansträngningar hade Etienne icke kunnat placera mera än ett enda
medlemskort och ägnade för öfrigt det mesta af sitt inflytande åt sin reservkassa, som
rönte ett mycket gunstigare mottagande. Men denna kassa var ännu så
fattig, att den måste vara hastigt länsad, som Suvarin sade; och då skulle
de strejkande oundvikligen kasta sig i armarna på arbetareassociationen,
för att deras bröder i alla länder skulle komma dem till hjälp.
»Hur mycket har ni i kassan?» frågade Rasseneur.
»Knappt 3,000 francs», svarade Etienne. »Och ni vet, att styrelsen
lät inkalla mig i förgår. Åh, de äro mycket artiga och försäkrade mig
upprepade gånger, att de inte skulle hindra sina arbetare från att bilda en
reservfond. Men jag begrep snart, att de vilja själfva ha kontrollen öfver den.. f
Vi få i alla händelser en dust att utkämpa om den saken.»
Krögaren hade börjat att trampa fram och åter, hvisslande med
föraktfull min. Tre tusen francs! Hvad är det för strunt att komma med. Det
skulle inte räcka till bröd under en vecka, och om man räknade på
utlänningar, på människor, som bodde i England, ja, då kunde man gärna gå och
lägga sig utan att knysta. Nej, det var alldeles för dumt med den där strejken.
För första gången växlades nu bittra ord mellan dessa bägge män, som
vanligtvis till sist kommo om sams i sitt gemensamma hat mot kapitalet.
»Nå, än du, hvad säger du om det?» upprepade Etienne, i det att han
vände sig till Suvarin.
Denne svarade med sin vanliga föraktfulla fras.
»Stre j ker ? Dumheter!»
I den förargelsens tystnad, som uppstod, tilläde han sedan fogligt:
»Ja, jag säger inte nej, ifall det kan göra er något nöje: den ruinerar den
ena och dödar den andra och det blir alltid en rensning... Men med den
farten skulle man behöfva tusen år för att förnya världen. Nej, börja med
att spränga detta fängelse i luften, där ni alla förgås!»
Med sin fina hand pekade han på Voreux, hvars byggnader skönjdes
genom dörren, som stod öppen. Men en oväntad episod af bröt honom:
Po-lonia, den stora, tama kaninen, som hade vågat sig utomhus, kom
inrusande, flyende för en pojksvärm, som kastade sten efter henne; och méd
bakåt liggande öron och indragen svans tog hon i sin förskräckelse sin
tillflykt mellan hans ben och krafsade bedjande på honom, för att han skulle
ta upp henne. När han lyft upp henne i knät skyddade han henne med
båda händerna och försjönk i den drömmande sömnaktighet, i hvilken han
brukade försjunka, när han smekte denna mjuka och varma päls.
Nästan samtidigt kom Maheu in. Han ville inte ha något att dricka,
trots fru Rasseneurs artiga enträgenhet, hvilken sålde sitt öl, som om hon
skulle ha bjudit på det. Etienne hade stigit upp och bägge två gåfvo sig i
väg till Montsou.
De dagar, då aflöningen utbetalades till bolagets arbetslag, tycktes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
