Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bolaget till samtliga grufvornas arbetare. På grund af den otillräckliga
omsorg, som ägnades åt förtimringen och uttröttadt vid att pålägga böter, som
ingen verkan hade, hade bolaget beslutit att tillämpa ett nytt betalningssätt
för kolbrytningen. Hädanefter skulle bolaget betala förtimringen särskildt
efter kubikmeter trä, som nedforslats och användts, hvarvid man skulle lägga
till grund den kvantitet, som var nödvändig för ett godt arbete. Betalningen
för grufvagn brutet kol skulle naturligtvis sänkas proportionsvis från femti
till fyrti centimer, allt efter flötsernas natur och belägenhet. Och en mycket
dunkel kalkyl sökte styrka, att denna nedsättning af tio centimer skulle
precis uppvägas genom betalningen för förtimringen. För öfrigt tilläde bolaget,
att då det ville ge en bvar tid att öfvertyga sig om fördelarna af det nya sättet,
skulle detsamma tillämpas först från och med måndagen den i december.
»Var god och läs inte så högt därborta», ropade kassören. »Vi kunna inte
höra bvarandra här.»
Etienne läste till slut utan att bry sig om anmärkningen. Hans röst
darrade, och när han hade slutat, fortforo alla att stirra på anslaget. Den
gamle grufarbetaren och den unge tycktes vänta på mera, men gingo sedan
förkrossade sin väg.
»Må fan ta dem!» mumlade Maheu.
Han och Etienne hade satt sig ned och räknade, fördjupade i funderingar,
med sänkt hufvud, medan defilén förbi det gula papperet fortsattes. Gjorde
man narr af dem? De skulle aldrig på förtimringen kunna ta igen
nedsätt-ningen med tio centimer per grufvagn. På sin höjd skulle de kunna hinna upp
till åtta centimer, och då var det två centimer, som bolaget stal från dem,
för att inte ta med i räkningen den tid, som ett omsorgsfullt arbete skulle ta
ifrån dem. Det var dit bolaget ville komma, till denna maskerade
lönened-sättning! Det gjorde besparingar i sina arbetares fickor.
»Må fan ta dem!» upprepade Maheu, då han åter lyfte upp hufvudet.
»Gå vi in på det, så ä’ vi riktiga fårskallar.»
Nu var luckan ledig, och Maheu gick fram för att få aflöningen. Förste
mannen i hvarje ackordsarbetslag brukade ensam inställa sig vid kassan och
delade sedan ut pengarna till sitt folk, hvarigenom man sparade tid.
»Maheus arbetslag», sade bokhållaren, »flötsen Filonniére, orten numro
sju.»
Han sökte i listorna, som man gjorde upp enligt utdrag ur arbetsböckerna,
där gruffogdarna införde antalet af uppfordrade vagnar för hvarje dag och
arbetslag. Sedan upprepade han:
»Maheus arbetslag, flötsen Filonniére, orten numro sju... 135 francs.»
Kassören betalade.
»Förlåt», stammade grufarbetaren upprörd, »är ni säker på, att det inte
är något misstag?»
Han såg på det obetydliga beloppet, men tog det icke, isad af en liten
rysning, som gick honom ända till hjärtat. Visserligen väntade han sig en
klen aflöning, men till så litet kunde den inte gå, eller också hade han
räknat dåligt. När han hade lämnat Zacharie, Etienne och den kamrat som
kommit i Chavals ställe, deras andelar, skulle det återstå högst femti francs
för honom, fadern, Catherine och Jeanlin.
»Nej, nej, det är intet misstag», svarade bokhållaren. »Man måste räkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
