Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrån två söndagar och fyra dagar, då arbetet låg nere, då blir det nio
arbetsdagar. »
Maheu följde med räkningen och adderade helt tyst: nio dagar gåfvo
honom omkring tretti francs, aderton åt Catherine och nio åt Jeanlin. Hvad
gubben Bonnemort beträffade, hade han bara tre arbetsdagar. Saksamma,
när ban lade till Zacharies och de båda kamraternas nitti francs, blef det
helt säkert mera.
»Glöm inte böterna», slutade bokhållaren. »Tjugu francs böter för dålig
förtimring.»
Grufarbetaren gjorde en förtviflad rörelse. Tjugu francs böter, fyra
dagars arbetsstillestånd! Då stämde räkningen. Och att tänka sig, att han
hade lyft halfmånadsaflöningar af ända till hundrafemti francs, när fader
Bonnemort arbetade, och Zacharie ännu inte satt eget bo!
»Nå, skall ni ta pengarna?» skrek kassören otålig. »Ni ser väl, att en annan
väntar... Vill ni inte, så säg ifrån.»
När Maheu ändtligen kom sig för med att ta pengarna med sin stora,
darrande hand, häjdade bokhållaren honom.
»Vänta litet, här har jag ert namn. Tousaint Maheu, är det inte så?...
Herr generalsekreteraren vill tala med er. Stig in, han är ensam.»
Bedöfvad befann sig arbetaren inne i ett rum, möbleradt med gammal
mahogny, klädd med urblekt grön rips. Och under fem minuters tid hörde
han generalsekreteraren, en stor och blek herre, som öfver papperen på sitt
skrifbord talade till honom utan att stiga upp. Men bruset i hans öron
hindrade honom från att uppfatta något. Helt otydligt begrep han, att det var
fråga om hans far, hvars afgång skulle tas i öfvervägande för hans pension på
150 francs vid femtio lefnads och 40 arbetsår. Sedan tyckte han, att
sekreterarens röst blef strängare. Det var en skrapa, han fick; man anklagade
honom för att sysselsätta sig med politik och hänsyftade på hans hyresgäst
och på reservkassan; slutligen fick han det rådet att inte blottställa sig genom
dylika galenskaper, han som var en af grufvans bästa arbetare. Han ville
komma med invändningar, men kunde blott få fram ord utan sammanhang,
vred och vände på mössan i sina feberaktiga fingrar och gick ut, stammande:
»Det är visst och sant, herr generalsekreterare... Jag försäkrar, herr
generalsekreteraren ...»
När han därute åter träffade på Etienne, som väntade på honom, då
brast han ut:
»Jag är en fårskalle, jag skulle ha svarat!... Man förtjänar inte ens så
mycket som till bröd och så skall man till på köpet höra på dumheter! Ja,
det är dig, han vill åt, han sade, att hela grufbyn är förpestad. Och hvad
tusan ska’ man göra? Kröka rygg och tacka. Han har rätt i, att det är
det klokaste.»
Maheu teg, ansatt af både vrede och fruktan. Etienne sjönk med dyster
min i tankar. De gingo åter fram genom de grupper, som stängde vägen.
Förbittringen växte, förbittringen hos ett lugnt folk, ovädrets dofva
mullrande, utan alla häftiga åtbörder, förfärligt hos denna väldiga massa. Några
räknekunniga hade kalkylerat, och de två centimerna, som bolaget skulle
förtjäna på förtimringen, gjorde sin rund och hetsade upp äfven de hårdaste
skallarna. Men framför allt var det förbittringen öfver den olycksaliga af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
