Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de började att i förskräckta grupper komma ut i burlastningssalen, nästan
kastade de sig handlöst ut i af grunden: de rusade till schaktet och klämdes
sönder och samman i den trånga dörren till stegschaktet; medan en gammal
stalldräng, som hade försiktigtvis satt in sina hästar i stallet, stod och såg
på dem med en min af föraktfull liknöjdhet, van, som han var, vid att
tillbringa nätter i grufvan och säker på, att han alltid skulle bli upphissad
därifrån.
»Men så för fan, stig upp framför mig!» skrek Chaval till Catherine.
»Då kan jag åtminstone hålla i dig, om du faller.»
Förskräckt, andlös genom denna språngmarsch på tre kilometer,
hvar-igenom hon än en gång hade blifvit genomvåt af svett, följde hon viljelös
med strömmen. Då drog han henne i armen, så att han höll på att bryta
af den; hon stötte ut ett jämmerskri, och tårarna stego henne upp i ögonen:
jaså, han hade redan glömt sin ed — aldrig skulle hon bli lycklig!
»Nå så gå då!» tjöt han.
Men hon blef alltför rädd för honom. Om hon gick upp framför honom,
skulle han hela tiden behandla henne rått och hårdt. Därför gjorde hon
motstånd, medan floden af förfärade kamrater stötte dem åt sidan. Det
i schaktet framsipprande vattnet föll i stora droppar, och burlastningssalens
golf, som skakades af alla dessa trampande fötter, sviktade öfver
schaktträsket, som var tio meter djupt. För ett par år sedan hade en förfärlig
olycka inträffat just i Jean-Bart: en lina hade brustit, och hissburen hade
störtat ned i schaktträsket, där två man drunknade. Alla tänkte på detta,
alla skulle bli kvar där, ifall man skockade sig på plankorna.
»Förbannade fårskalle!» skrek Chaval, »må det då gå åt fanders med
dig, så blir jag kvitt dig!»
Från djupet upp i dagen var det tvåhundra stegar af cirka sju meters
längd, alla placerade på en smal afsats af stegschaktets bredd och i hvilken
ett fyrkantigt hål knappt släppte igenom axlarna. Det var som en platt
skorsten, af 700 meters höjd mellan schaktväggen och
uppfordringsafdel-ningens skiljevägg, ett fuktigt, svart och ändlöst rör, där stegarna stodo
ofvanpå hvarandra nästan rätt upp i regelbundna våningar. En kraftig
man behöfde 25 minuter för att klättra uppför denna jättepelare. För
resten användes stegschaktet numera, endast när någon katastrof
inträffade.
Catherine steg i början raskt uppåt. Hennes nakna fötter voro vana
vid de skarpa kolbitarna i grufgångarna och hade inte ondt af de
fyrkantiga stegpinnarna, som för att inte nötas voro beslagna med en plåtskena.
Hennes händer, som voro härdade genom vagnskjutningen, togo utan möda
tag i stegstolparna, som voro alldeles för grofva för henne. Ingen talade
längre, endast fotterna rörde sig med ett doft ljud, medan lamporna, lika
vandringsstjärnor, sträckte ut sig uppifrån och nedåt i en ständigt växande
linje.
Man hade redan äntrat uppför femton stegar och kom till en
burlast-ningssal. I samma ögonblick stötte hon emot Chavals ben. Han svor och
skrek till henne att se upp. Då och då stannade hela kolonnen och blef
orörlig. Hvad nu då? Hvad stod på? Och nu fingo alla åter mål i
munnen för att fråga och förskräckas. Rop och skrik hindrade från att höra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
