Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man kunde icke få klart för sig någonting. Skulle man då stanna kvar här
för alltid? Men ändtligen, utan att man hade fått bättre reda på saken,
började åter uppklättringen med samma långsamma och besvärliga rörelse,
under fotternas famlande och lampornas dans. Det måste säkert vara
högre upp, som stegarna voro sönder.
Vid den trettiandra stegen, när man passerade den tredje
burlastningsplatsen, kände Catherine sina armar och ben styfna. Hon hade först känt
lätta stickningar i huden. Nu kände hon inte mera järnet under fotterna
och träet i händerna. En obestämd smärta, som efter hand blef allt mera
pinsam, hettade upp hennes muskler. Krampförnimmelserna i hennes
lemmar blefvo olidligare; aldrig skulle hon komma upp.
Nya uppehåll läto henne få hämta andan. Men den vindpust af
förfäran, som för hvarje gång blåste där uppifrån, gjorde henne till sist
fullständigt bedöfvad. Rusig af mörkret, förbittrad af väggarnas krossande
tryck på hennes kropp, höll hon på att kväfvas. Och hon skälfde också af
fukten, genomsvettig under de tunga droppar, som blötte henne.
Ett par gånger hade Chaval frågat Catherine, hur det var med henne,
men inte fått något svar. Hvad tusan gick det åt henne där nere, hade
hon tappat tungan? Hon kunde väl säga honom, om hon höll ut. Nu
hade de hållit på med uppstigandet en halftimme, men det gick så tungt,
att man hunnit endast till den femtinionde stegen. Ännu var det fyrtitre
kvar. Omsider stammade Catherine, att hon nog höll ut. Han skulle ha
kommit med skällsord, ifall hon hade sagt, att hon var trött. Järnbeslaget
på stegpinnarna måste skära in i fotterna på henne; hon tyckte, att man
där sågade henne ända in till benet. För hvarje tag hon tog, väntade hon
att få se sina händer, som voro flådda och styfva, så att de icke kunde böja
fingrarna, släppa stegstolparna, och hon trodde, att hon skulle falla
baklänges. Särskildt led hon genom stegarnas obetydliga lutning, af deras
nästan lodräta ställning, som tvingade henne att lyfta sig upp med
handkraft och med magen tryckt intill träet. Det hördes ett jämmerrop, orden
flögo längs stegarna: en tågpojke hade slagit hål i hufvudet mot kanten
på en afsats.
Och Catherine steg uppåt. Hon fortfor att maskinmässigt räkna helt
tyst: åttien, åttitvå, åttitre; ännu nitton stegar kvar. Endast dessa siffror,
som hon repade upp för sig, höllo henne uppe med sin rytmiska vaggning.
Hon var icke längre medveten om sina rörelser. När hon lyfte upp ögonen,
snurrade lamporna omkring i spiral. Blodet sipprade fram, hon tyckte sig
dö, minsta vindpust skulle störta henne ned i djupet. Det värsta var, att
de, som voro nedanför, nu trängde på, och att hela kolonnen rusade uppåt
under intrycket af sin trötthets växande vrede och af behofvet att återse
solen. Åtskilliga kamrater, de som gingo först, hade redan kommit ut ur
grufvan; således fanns det inga sönderslagna stegar; men den tanken, att
man ännu kunde slå sönder dem för att hindra de sista att komma upp ur
grufvan, när de andra redan andades luften där uppe, gjorde dem alldeles
galna. Och när något nytt hinder mötte, hördes grofva eder, alla fortforo
att gå upp, de knuffade hvarandra, stego öfver hvarandras kroppar för att,
kosta hvad det ville, komma först.
Då föll Catherine. I förtviflan hade hon skrikit Chavals namn. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>