Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För Guds skull, herr Deneulin!... Det blir ett blodbad. Hvarför i
onödan spilla människolif?»
Han kämpade emot, han protesterade med ett sista utrop, som han
utslungade till mängden.
»Röfvarpack, det här ska* ni få igen, när vi åter ha fått öfvertaget!»
Man förde undan honom. De närmaste i hopen hade redan knuffats
upp mot trappan, hvars ledstång vreds ihop. Det var kvinnorna, som drefvo
på, skällde och hetsade upp männen. Porten gaf genast vika, en port utan
lås, helt enkelt stängd med en klinka. Men trappan var för trång, massan
klämdes och krossades och skulle icke ha kunnat komma in på länge, om
icke eftertruppen af de belägrande hade funnit på att gå in genom de andra
ingångarna. Men nu strömmade de in från alla håll, från baracken, från
sorteringshuset, från ångpannehuset. På mindre än fem minuter var hela
grufvan i deras våld, de drefvo omkring i dess tre våningar under ursinniga
åtbörder och rop, berusade af hänförelsen öfver att ha besegrat denne
ar-betsgifvares motstånd.
Förskräckt hade Maheu rusat in bland de förste och sade till Etienne:
»De få inte döda honom!»
Etienne ilade redan åstad; men när han förstod, att Deneulin hade
barrikaderat sig i fogdarnas rum, svarade han:
»Nå än se’n? Skulle det kanske vara vårt fel? En så galen
människa!»
Han var emellertid mycket orolig och ännu alltför lugn för att ge efter
för detta anfall af vrede. Han kände sig också sårad i sin stolthet som ledare,
då han såg, att massan undandrog sig hans myndighet och i sitt ursinne
öfverskred gränsen för det kalla och lugna verkställandet af folkets vilja,
såsom han hade tänkt sig saken. Förgäfves manade han till kallblodighet
och måtta, han skrek, att man icke finge ge sina fiender rätt genom att
onyttigt ödelägga andras egendom.
»Till ångpannorna!» tjöt mor Brulé. »Låt oss släcka eldarna!»
Levaque, som hade fått tag på en fil, svängde denna som en dolk och
öfverröstade tumultet med ett förfärligt rop:
»Låt oss skära af kablarna! Låt oss skära af kablarna!»
Snart skreko alla på samma sätt. Blott Etienne och Maheu
protesterade fortfarande, bedöfvade af larmet och talande utan att kunna göra sig
hörda. Ändtligen kunde Etienne få fram:
»Men det är folk i grufvan, kamrater!»
Larmet fördubblades och röster hördes från alla håll: »Så mycket värre
för dem! De skulle inte ha gått ned... Det är rätt åt förrädarne!... Ja,
ja, låt dem bli kvar där nere!... Och de ha ju i alla fall stegarna!»
När tanken på stegarna nu gjorde dem ännu envisare, förstod Etienne
att han måste ge tappt. I sin fruktan för en ännu större ödeläggelse, rusade
han bort till maskinen för att åtminstone få upp burarna, så att linorna,
när de skuros af öfver schaktet, inte skulle krossa dem med sin ofantliga
tyngd genom att falla ned på dem. Maskinisten hade försvunnit liksom
också de få arbetarne uppe i dagen. Etienne fattade gångsättningsspaken
och skötte manövern, medan Levaque och ett par andra klättrade upp till
järnställningen, som bar upp hisstrissorna. Burarna hade knappt hunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
