Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sänka sig ned på reglarna, förrän man hörde det gnisslande ljudet af filen,
som bet in i stålet. Det uppstod en djup tystnad; detta ljud tycktes
uppfylla hela grufvan, alla lyfte på hufvudet, sågo, lyssnade, gripna af en viss
rörelse. Först och främst Maheu kände sig fattas af en vild glädje, liksom
hade filens bett kunnat frigöra dem från olyckan genom att gnaga af
hisslinan till ett af dessa eländets hål, dit man icke mera skulle stiga ned.
Men mor La Brulé hade försvunnit i barackens trappa, oaflåtligen
skrikande:
»Vi sk’a rifva ut eldarna under pannorna. Till ångpannorna, till
ångpannorna!»
Kvinnorna följde henne. Hustru Maheu skyndade efter för att hindra
dem från att förstöra allt, liksom hennes man hade sökt att bringa
kamraterna till förnuft. Hon var den lugnaste af dem: man kunde ju kräfva sin
rätt utan att ödelägga och förstöra hos andra. När hon kom in i
ångpanne-huset, höllo kvinnorna redan på att köra ut de båda eldarne, och beväpnad
med en stor skyffel, hade mor Brulé hukat ned sig framför en af eldstäderna,
som hon häftigt tömde; hon kastade den glödande stenkolen på tegelgolfvet,
där den fortfor att brinna med svart rök. Det var tio eldstäder för de fem
ångpannorna. De andra kvinnorna slogo sig snart på detsamma; hustru
Levaque skötte sin skyffel med båda händerna, och Mouquette skörtade
upp sig ända upp på låren för att inte tända eld på sig, alla blodröda i
återskenet från branden, svettiga och med vildt flygande hår i detta häxkök.
Glödhögen växte, och den brännande hettan kom taket i den stora salen
att spricka.
»Det är nog!» skrek hustru Maheu. »Kåken brinner.»
»Så mycket bättre!» svarade mor Brulé. »Då ha vi gjort någon nytta ...
Jag har förbanna mig sagt dem, att jag skulle låta dem umgälla min mans död».
I detta ögonblick hördes Jeanlins gälla röst:
»Pass på! Jag skall släcka, jag. Jag låter alltihop gå!»
Han var bland de första, som kommit in, och hade sprattlat sig fram
genom hopen, förtjust öfver tumultet och fikande efter att kunna ställa
till något. Så fick han den idén, att öppna afloppskranarna för att släppa
ut ångan. Ångstrålarna rusade ut häftigt som gevärsskott. De fem
ångpannorna tömdes med frustandet af en stormvind, hväsande under ett
åsk-likt dån, så att öronen blödde. Allt försvann i ångan, kolens glöd bleknade,
kvinnorna voro endast skuggor med förlamade rörelser. Gossen ensam
kunde skönjas uppe på galleriet, bakom de hvita ångmolnen, med förtjust
min och bredt gapande af glädje öfver att ha släppt lös denna orkan.
Detta räckte nästan en kvart. Man hade kastat några ämbar vatten
på kolhögen för att fullständigt släcka den; all fara för eldsvåda var nu
af-lägsnad. Men hopens ursinne lade sig icke, det tvärtom eggades. Karlar
gingo ned i grufvan med hammare, kvinnorna väpnade sig med järnstänger,
och man talade om att slå sönder ångpannorna, att förstöra maskinerna,
ödelägga hela grufvan.
Etienne, som blef varskodd, skyndade till jämte Maheu. Själf kände
han sig som berusad, han rycktes med af denna hämndens heta feberyra.
Han kämpade emellertid emot, besvor dem att vara lugna och framhöll,
att de afskurna linorna, de släckta eldarna, de tömda ångpannorna gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
