Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farande vara en god kamrat mot sina förra älskare, blef alldeles ursinnig mot
den här, behandlade honom som ett kräk och nämnde något om, att man
borde dra af honom byxorna för att se efter, om han ännu var en kaxl.
Etienne tystade ned henne.
»Nu är det nog med det här. Alla behöfva inte lägga sig i den här
saken... Om du har lust, Chaval, kunna vi gå och afgöra den oss
emellan.»
Hans näfvar knötos, hans ögon lågade af ursinnig mordlust, ruset
öfver-gick hos honom till ett behof att döda.
»Är du beredd? En af oss måste bli på platsen... Ge honom en knif.
Jag har min.»
Tillintetgjord, förfärad, såg Catherine på honom. Hon kom ihåg, hvad
han en gång hade anförtrott henne om hans begär att göra kol på en
människa, när han hade druckit, förgiftad redan vid det tredje glaset; till den grad
hade hans fyllbultar till föräldrar smittat ned honom med denna uselhet.
Hon rusade plötsligt fram, slog honom i ansiktet med sina kvinnohänder
och kväfd af harm, skrek hon honom under näsan:
»Din stackare, stackare I... Är det då inte nog med alla dessa
skändligheter? Du vill mörda honom, nu då han inte kan stå på sina ben!»
Hon vände sig mot sin far och sin mor, mot alla de andra:
»Ni äro stackare, stackare allihop!... Döda då mig på samma gång
som honom. Jag rifver ögonen ur er, om någon rör honom mera. Åh,
sådana fega stackare!»
Hon hade ställt sig framför sin älskare, försvarade honom, utan att
komma ihåg allt stryk, hon fick, utan att komma ihåg sitt eländiga lif, lyft
vid den tanken, att hon tillhörde honom, eftersom han hade tagit henne
och att det var en skam för henne, att man förnedrade honom på detta sätt.
Vid denna flickas slag blef Etienne likblek. Först höll han på att stöta
ned henne. Men sedan han hade torkat sig i ansiktet likt en man, som
nyktrat till, sade han, under de andras djupa tystnad, till Chaval:
»Hon har rätt! Det är nog... Bort med dig!»
Genast tog Chaval till benen, och Catherine sprang bakom honom.
Fattad af rörelse, såg hopen dem försvinna vid vägkröken. Endast hustru
Maheu mumlade:
»Det var dumt af er, ni skulle ha behållit honom. Nu ställer han säkert
till något förräderi.»
Men skaran hade åter satt sig i marsch. Klockan var strax fem, solen
som glödde blodröd nere vid horisonten, kastade ett flammande sken öfver
den ändlösa slätten. En gårdfarihandlande, som de mötte, talade om för
dem, att dragonerna voro på vägen nedåt Crévecoeur. Då togo de en ny
riktning, och en order lopp genom hopen:
»Till Montsoul Till direktionen!... Bröd, bröd! bröd!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
