Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V.
Herr Hennebeau hade slagit sig ned vid ionstret i sitt arbetsrum för att
se/ hur vagnen rullade bort med hans hustru till frukosten i Marchiennes.
En kort stund följde han med blicken Négrel, som red tätt bredvid vagnen,
men gick sedan helt lugnt och satte sig vid skrifbordet. När hvarken hans
hustru eller systerson lifvade upp detsamma med något tecken till sin
närvaro, tycktes honom huset öde och tomt. Och hvad särskildt beträffade
just denna dag, så körde kusken för fru Hennebeau, Rose, den nya
kammarjungfrun, hade fått ledigt till klockan fem; det fanns ingen mera hemma
än Hippolyte, betjänten, som gick i tofflor och drog benen efter sig i
rummen, och kokerskan, som ända från tidigt på morgonen hade hållit på med
sina kastruller, helt och hållet upptagen af middagen, som hennes herrskap
i dag skulle ge. Äfven herr Hennebeau lofvade sig en dag med mycket
arbete, här i det öde husets djupa lugn.
Fast Hippolyte hade fått order att afvisa alla besökande, tillät han
sig dock att bortåt klockan nio anmäla Dansaert, som sade sig ha viktiga
underrättelser att meddela. Nu först fick direktören höra talas om det
möte, som föregående kväll hade hållits i Vandameskogen; och alla
detaljer voro så bestämda, att när herr Hennebeau hörde på rapporten, kom
han att tänka på Dansaerts ömma förhållande till hustru Pieronne, hvilket
var så allmänt bekant, att ett par tre anonyma bref i veckan innehöllo
angii-velser om öfverfogdens snedsprång; det var påtagligt, att den äkte mannen,
Pierron, hade skvallrat, denna polis luktade sängkammare. Direktören
till och med begagnade sig af tillfället och lät den andre veta, att han hade
reda på alltsammans och nu inskränkte sig till att ålägga honom
försiktighet, af fruktan för att det kunde bli någon farlig skandal Förskräckt af
dessa förebråelser, just när han aflade sin rapport, nekade Dansaert och
stammade fram ursäkter, medan dock hans stora näsa genom sin plötsliga
rodnad erkände brottet. För resten uppehöll han sig icke vid saken, glad öfver
att ha kommit ifrån den för så godt pris, ty vanligtvis visade sig
direktören obevekligt sträng, såsom en sedligt nogräknad man, när någon
tjänsteman tillät sig någon intimitet med en vacker flicka i en grufva. De
fortsatte att tala om strejken; mötet i skogen var endast ett tomt skräfvel af
några skrikhalsar, någon allvarlig fara hotade icke. I alla händelser skulle
grufbyarna säkert icke på några dagar röra på sig under intrycket af den
fruktan och respekt, som militärens genommarsch på morgonen måste ha
ingifvit.
När herr Hennebeau åter befann sig ensam, var det emellertid nära, att
han hade telegraferat till prefekten. Men han hölls tillbaka af fruktan för att
i onödan ge ett sådant bevis på oro. Han kunde redan nu icke förlåta sig
själf, att han hade till den grad saknat väderkorn, att han öfverallt hade sagt,
ja, till och med hade skrifvit till styrelsen, att strejken skulle räcka på sin
höjd ett par veckor. Nu drogs den ut i det oändliga, den hade redan räckt
i nästan två månader till hans stora förvåning; han var förtviflad däröfver,
han kände, hur hans anseende sjönk för hvarje dag och hur han
komprometterades inför styrelsen, han var tvungen att hitta på någon knalleffekt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
