Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Pierron blef verkligen förargad och tog sin hustru i försvar.
Trätan tog en annan vändning, man sade, att han hade sålt sig och kallade
honom för spion, för bolagets hund, man beskyllde honom för att stänga in
sig för att proppa sig full med läckerheter, som han fick af förmännen som
betalning för sitt förräderi. Han blef inte svaret skyldig; påstod, att Maheu
hade smugit ett hotelsebref under hans förstudörr, ett papper med ett par
korslagda benknotor och en dolk öfver. Och detta slutades naturligtvis
med ett slagsmål mellan karlarne liksom alla kvinnornas gräl, sedan
hunger numera hade gjort äfven de mest saktmodiga ursinniga. Maheu och
Levaque hade kastat sig öfver Pierron med knytnäfslag, så att man måste
skilja dem åt.
Blodet strömmade ur näsan på hennes måg, då mor Brulé i sin tur kom
hem från tvättstugan. När hon hade fått reda på sammanhanget, sade hon
blott:
»Det svinet vanärar mig.»
Gatan blef åter öde, icke en skugga fläckade den hvita snön; och grufbyn,
som åter försjunkit i sin dödslika stillhet, förgicks af hunger i den skarpa
kölden.
»Och doktorn?» frågade Maheu, i det han stängde dörren.
»Inte kommit!» svarade hans hustru, som fortfarande stod framme vid
fönstret.
»Ha småbarnen kommit hem?»
»Nej, det ha de inte.»
Maheu började åter sin tunga vandring från den ena väggen till den
andra med uttrycket hos ett totalt utpinadt djur. Stelnad satt fader
Bon-nemort på sin stol och hade icke ens lyft på hufvudet. Alzire sade icke
heller något; hon försökte att låta bli att skälfva af kölden för att inte vålla
föräldrarna smärta, men trots hennes mod att lida, kommo då och då
våldsamma frosskakningar öfver henne.
Nu kämpade man den sista dödskampen, huset var tomt, försjunket i
ett fullständigt utblottadt tillstånd. Allt, som kunde säljas, var såldt.
En kväll hade de för två sous sålt en näsduk, som var farfars. De voro
nakna, de hade intet mera att sälja än skinnet, som var så fullt af skråmor
och så illa åtgånget, att ingen skulle ha velat ge en vit ten för det. De gjorde
sig nu inte mödan att söka efter något, de visste, att ingenting fanns, att
det var slut på allt, att de icke kunde hoppas hvarken på ett ljus, på ett
stycke kol eller en potatis, de voro beredda på, att de skulle dö däraf och
däröfver voro de ledsna blott för barnens skull, ty den ändamålslösa
grymheten, att ha påfört flickan en sjukdom, innan de togo lifvet af henne,
upprörde dem.
»Se här ha vi honom ändtligen!» sade hustru Maheu.
En mörk gestalt passerade förbi fönstren. Dörren öppnades. Men
det var icke doktor Vanderhagen; de kände igen den nye kyrkoherden, abbé
Ranvier, som icke tycktes förvånad öfver att träffa på detta döda hus
utan ljus, utan eld, utan bröd. Han gick från familj till familj och hade
redan varit inne i tre andra hus i grannskapet för att i godo värfva män,
liksom Dansaert med sina gendarmer, och med sin ifriga, fanatiska röst
yttrade han genast:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
