Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ring, grufarbetarnes välkända, taktmässiga signal, som de slå mot kolflötsen,
när de äro stadda i fara. Kolet fortplantar ljudet klart som kristall på ganska
långt af stånd. En gruf fogde, som var på platsen, anslog tjockleken af det
block, som skilde dem från kamraterna, till icke mindre än femtio meter. Men
det var, som om man redan hade kunnat räcka dem handen; alla yttrade
sin glädje. Négrel måste ögonblickligt börja gräfningsarbetet.
När Zacharie däruppe åter träffade modern, slöto de hvarandra hårdt i
famn.
»Ni få inte bli yra i mössan af glädje», var hustru Pierron, som
i dag af nyfikenhet tagit sig en promenad dit, nog grym att säga. »Om
Catherine nu inte skulle vara där, så skulle det sedan bli alltför
smärtsamt för er.»
Det var sant: kanske var Catherine inte där!
»Kan jag få vara i fred, hva7» skrek Zacharie ursinnig. »Hon är där,
det vet jag!»
Hustru Maheu hade åter satt sig ned, tyst och med orörligt ansikte.
Och hon började åter att vänta.
Så fort saken hade blifvit bekant i Montsou, började folk att åter strömma
till. Det var ingenting att se, men ändå stod man kvar där; man måste hålla
de nyfikna på afstånd. Nere i grufvan arbetades det natt och dag. Af
fruktan för att stöta på något hinder hade ingeniören låtit i flötsen bryta tre
sluttande stollar, som löpte tillsammans mot den punkt, där man antog, att
grufarbetarne voro instängda. Blott en enda kolhuggare i sänder kunde
bryta kolet i yttre ändan af den trånga, smala gången, som af sänktes; han
ombyttes hvarannan timme, och kolet, som man fyllde i korgar, langades ut af
en kedja af män, hvilken blef längre i mån efter som hålet blef djupare.
Arbetet gick i början ganska raskt: man hann med sex meter på en dag.
Zacharie hade utverkat att få vara med bland de utvalda arbetare, som
användes att hugga upp stollarna. Detta var en hederspost, som man
afun-dades hvarandra. Och han blef förargad, när man ville aflösa honom efter
de bestämda två timmarnas arbete. Han stal sig till kamraternas tur och
nekade att lämna hackan ifrån sig. Hans gång var snart längre än de andras,
och han högg in på kolflötsen med så vild ifver, att man hörde det mullrande
flåsandet från hans bröst tränga upp ur hålet liksom ett dån från någon smedja
därinne. När han smutsig, svart och rusig af trötthet kom upp ur hålet,
föll han omkull på marken, och man måste hölja öfver honom med ett täcke.
Ännu vacklande, dök han sedan åter ned i hålet, och striden började på nytt.
Det värsta var, att kolet blef hårdt; ett par gånger bröt han sönder sitt verktyg,
förbittrad öfver att han icke kunde tränga framåt lika raskt. Han led också
af värmen, en värme, som ökades för hvarje meter han skred framåt och som
blef outhärdlig i detta lilla hål, där luften icke kunde cirkulera. Visserligen
användes en ventil ator för handkraft, men väd ringen blef dålig, och tre
gånger drog man ut afsvimmade kolbrytare, som höllo på att kväfvas.
Négrel tillbragte hela sin tid där nere i grufvan tillsammans med
arbe-tarne. Man kom ned med mat till honom; ibland sof han ett par timmar
på en halmkärfve, insvept i en kappa. Hvad som höll modet uppe hos de
arbetande, det var de stackars människornas böner där nere, den allt tydligare
signal, de slogo, att man skulle skynda sig att hinna fram till dem. Nu ljöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
