Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den mycket klar med musikalisk klang, som 0111 den skulle ha slagits på en
glasharmonikas plattor. Man hade vägledning genom denna signal, man
gick efter detta kristallklara ljud, liksom man i strid marscherar efter
kanondundret. För h varje gång en arbetare blef af löst, gick Négrel ned, bultade
och tryckte örat mot flötsen, och hittills hade svaret alltid kommit, hastigt
och ifrigt. Han hyste icke längre något tvifvel: man gick fram i rätt riktning,
men med hvilken olycklig långsamhet! Man skulle aldrig hinna fram i tid.
Först hade man visserligen på två dygn huggit tretton meter, men det tredje
dygnet hade man sjunkit till fem och det fjärde till tre. Kolet blef tätare
och så hårdt, att man nu högg sig in knappt mera än två meter. Efter
öfver-mänskliga ansträngningar hade man det nionde dygnet hunnit trettiotvå
meter och beräknade, att ännu hade man tjugu meter framför sig. För
fångarna var det den tolfte dygnet, som började — tolf gånger tjugufyra timmar
utan mat, utan eld i det iskalla mörkret! Denna förfärliga tanke kom
ögonen att tåras och spände musklerna till arbetet. Det tycktes omöjligt, att
någon kristen själ kunde lefva längre därnere, de aflägsna slagen hade
blifvit svagare sedan i går, och i hvarje ögonblick darrade man för, att de skulle
upphöra.
Vid frukost timmen den nionde dagen svarade icke Zacharie, när man
ropade på honom för aflösning. Han var som tokig, under grofva eder höll
han med envist ursinne på och högg. Négrel, som hade gått upp ett
ögonblick, kunde därför icke tillhålla honom att lyda, och det fanns där blott en
gruffogde och tre arbetare. Säkert begick Zacharie, som hade dålig
belysning och var ursinnig öfver detta flämtande sken, som hindrade honom i
arbetet, den oförsiktigheten att öppna sin lampa. Man hade emellertid gifvit
stränga order, ty framträngande grufgas hade gett sig tillkänna, och det
fanns stora mängder af sådan i dessa trånga gångar, som saknade luftväxling.
Plötsligt dånade en åskknall, en eldhvirfvel trängde fram ur den trånga
gången liksom ur mynningen af en med kartescher laddad kanon. Allt stod i
låga, luften tändes som krut från den ena ändan af stollarna till den andra.
Denna eldström ryckte med sig gruffogden och de tre arbetarne, steg upp i
schaktet och bröt fram i dagen med ett utbrott, som spydde ut stora stenar
och spillror af timmer. De nyfikna togo till flykten, och änkan Maheu steg upp,
tryckande mot sitt bröst den förskräckta Estelle, hvilken hon alltid bar med
sig, då barnet icke från morgon till kväll kunde vara ensamt.
När Négrel och arbetarne kommo tillbaka, upprördes de af en förfärlig
vrede. Man uppoffrade sig, man sökte att rädda kamrater; och så skulle
flera få sätta till lifvet där! När man ändtligen efter tre långa timmars
ansträngningar och faror lyckades tränga in i stollarna, blef det ett dystert
uppforslande af offren. Hvarken gruffogden eller arbetarne voro döda,
men de voro betäckta af förfärliga sår och de utsände en lukt af halstradt kött.
De hade druckit elden, och brännsåren gingo långt ned i halsen. De utstötte
ett oaflåtligt tjut och bådo, att man skulle göra slut på dem. Hopen, som var
dödsblek och ryste, blottade sina hufvuden, när de fördes förbi.
Änkan Maheu stod där och väntade. Slutligen kom Zacharies lik upp.
Kläderna hade brunnit upp, kroppen var ingenting annat än svart kol,
oigenkännlig. Hufvudet hade smulats sönder vid explosionen, det fanns icke mera.
Och när man hade lagt dessa förfärliga lämningar på en bår, följde änkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
