Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ändtligen kände Etienne igen flötsen Guillaume.
»Bra!» sade han, »nu vet jag, hvar vi äro. Anamma det, vi voro på
rätt väg, men nu kan du säga godnatt!... Hör du, vi ska gå rätt fram och
klättra upp genom skorstenen.
Vattnet steg dem upp på bröstet, och de kunde gå blott mycket sakta.
Så länge ljuset räckte, misströstade de icke, de blåste ut den ena af lamporna
för att spara på oljan, i tanke att tömma den på den andra lampan. De
hade hunnit fram till skorstenen, då något buller bakom dem kom dem att
vända sig om. Var det kamraterna, som kommo tillbaka, sedan de i sin tur
hade funnit vägen spärrad? Ett flåsande ljud dånade långt bort, de kunde
icke för sig förklara denna stormvind, som nalkades i ett stänk af skum.
Och de skreko af förfäran, när de fingo se en hvitaktig, jättelik massa dyka
fram ur mörkret och kämpa för att hinna i fatt dem mellan de alltför trånga
förtimringarna, där den krossades.
Det var Bataille. Sedan han hade rusat ifrån burlastningen, hade
han förtvifladt galopperat genom de svarta stollarna. Han tycktes hitta
vägen i denna underjordiska stad, där han hade bott i tolf år, och hans ögon
sågo tydligt i den eviga natt, i hvilken han hade lefvat. Han galopperade,
alltjämt galopperade, i det han sänkte hufvudet och drog åt sig benen, för att
klämma sig fram genom de trånga gångarna i jorden, hvilka fylldes af hans
stora kropp. Han ville lefva, hans djurminne vaknade, begäret att än en
gång andas slätternas luft dref honom att springa framåt, tills han skulle
upptäcka det hål, det ställe, där man kom upp under den varma himmeln,
i ljuset. Och en upprorisk rörelse sopade bort hans gamla undergifvenhet;
denna grufva tog hans lif, sedan den förut hade tagit hans syn. Vattnet,
som förföljde honom, piskade honom på låren och sköljde honom öfver
länden. Men ju längre han trängde in i orterna, desto trängre blefvo dessa,
taket sänkte sig, väggarna svällde. Han rusade ändå framåt i galopp, han
skrapade huden af sig och kvarlämnade på förtimringen flikar af sina
lemmar. Grufvan tycktes från alla håll sluta sig tillsammans om honom för
att gripa och kväfva honom.
När han kom i närheten af dem, sågo Etienne och Catherine, hur han
strypte sig mellan klipporna. Han hade snafvat och brutit bägge frambenen.
Med en sista ansträngning släpade han sig fram några meter, men hans sidor
kunde icke pressa sig igenom, jorden insvepte, strypte honom. Vattnet
öfvertäckte honom hastigt, han började att gnägga med den uttänjda,
förfärliga rossling, hvarmed de andra hästarna hade dött i stallet. Man hörde
ett sista snarkande klunkande, det dofva ljudet af en tunna, som fylles.
Sedan blef det fullkomligt tyst.
»O, min Gud, för mig härifrån!» snyftade Catherine. »Jag är rädd,
jag vill inte dö... För mig härifrån, för mig härifrån!»
Hon hade sett döden. Det instörtade schaktet, den öfversvämmade
grufvan, intet hade slagit henne så med förfäran, som detta skri af den med
döden kämpande Bataille. Och hon hörde det alltjämt, det ringde i hennes
öron, hela hennes varelse ryste.
»För mig härifrån, för mig härifrån!»
Etienne hade tagit upp henne och bar bort henne. Det var för öfrigt
i senaste laget; våta ända upp till axlarna, klättrade de upp i skorstenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
