Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Etienne måste hjälpa henne, ty hon hade icke längre kraft att haka sig fast
vid för timringen. Tre gånger trodde han, att hon gled ifrån honom och föll
ned i det djupa haf, hvars stigande flod dånade bakom dem. Emellertid
kunde de andas ut några minuter, när de hade träffat på den första ännu
fria orten. Men så lät vattnet åter se sig, och de måste åter äntra uppåt.
Och under timtal fortfor detta stigande, vattnet jagade dem från ort till ort,
tvang dem att ständigt stiga allt högre. I den sjette orten kom ett
upp-skof dem att ifrigt hoppas: de tyckte, att vattnet icke längre fortfor att stiga.
Men en häftigare stigning än förut inträffade, de måste klättra upp i den
sjunde, sedan i den åttonde orten. En enda var nu öfrig, och de sågo med
ångest hvarenda centimeter, som vattnet steg. Om det icke nu upphörde
att stiga, skulle de då dö som den gamla hästen, krossade mot taket och med
halsen fylld af vattenflödet?
I hvarje ögonblick hörde man ras dåna. Hela grufvan skalf, dess inre,
som var för bräckligt, brast sönder genom de väldiga vattenmassor, hvaraf
det fullproppades. I slutet af orterna samlades den tillbakaträngda luften,
komprimerades och bröt ut i förfärliga explosioner bland de söndersprängda
klipporna och de omstörtade jordlagren.
Uppskakad och bedöfvad af dessa oupphörliga ras, knäppte Catherine
händerna och stammade oaflåtligt samma ord:
»Jag vill inte dö... jag vill inte dö!»
För att lugna henne försäkrade Etienne, att vattnet nu var alldeles
stilla. Deras flykt hade pågått under drygt sex timmar; man skulle nu
gå ned för att hjälpa dem. Han sade sex timmar, men visste inte rätt, hur
länge det var; de hade icke längre något klart begrepp om tiden. I själfva
verket hade redan en hel dag förflutit under deras uppstigning genom flötsen
Guillaume.
Våta och skakande af köld slogo de sig ned. Utan att känna någon
blygsel klädde hon af sig, för att vrida ur sina kläder; sedan tog hon åter
på sig byxorna och tröjan, som fingo torka bättre på kroppen. Enär hon
gick barfota, nödgade han, som hade sina träskor, henne att taga på sig dessa.
Nu kunde de ge sig till tåls, de hade skrufvat ned lampan så, att den lyste
blott med en nattlampas svaga sken. Men krampanfallen sleto i deras magar,
de märkte båda två, att de höllo på att dö af hunger. Dittills hade de icke
känt, att de lefde. När katastrofen inträffade, hade de icke ätit sin frukost,
och nu hade de nyss återfunnit sina smörgåsar, som svällt upp af vattnet och
förvandlats nästan till soppa. Hon måste bli riktigt ledsen, för att han skulle
kunna förmås att ta emot sin andel. Så snart hon hade ätit, somnade hon
af trötthet på den kalla marken. Brinnande af sömnlöshet, satt han och
vakade öfver henne med hufvudet lutadt i händerna och med stirrande blick.
Hur många timmar förflöto på detta sätt? Det skulle han icke ha
kunnat säga. Hvad han visste, det var att han genom skorstenens hål hade
sett den svarta och rörliga floden, sett odjuret, hvars rygg svällde
oupphörligt för att nå dem, åter visa sig. Först var det blott ett smalt streck, en
smidig orm, som sträckte ut sig till en krälande, krypande ryggrad, och snart
hann vattnet fram till dem och fuktade den sofvande flickans fötter. Fast
ångesten vaknade hos honom, tvekade han att väcka henne. Var det icke
grymt att rycka henne ur denna hvila, ur denna fullständiga omedvetenhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
