Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Monceauparken för att hyra sig en våning: sådana där som Sabatani
voro de enda, som hälsade på honom; när han kom in på en restaurant,
där han hade fört spiran, så vände icke längre alla på hufvudet och alla
sträckte icke mera ut händerna. Men han höll god min i spelet, han
hyste inte groll mot någon efter denna senaste skandalösa och
ruinerande tomtaffär, från hvilken han hade kommit alldeles barskrapad.
Men åtrå efter hämnd sjöd i hela hans varelse; och Hurets uteblifvande
— fastän denne hade högtidligt lofvat att vara där klockan elfva för
att afge räkenskap för det uppdrag, som han hade åtagit sig hos hans
bror, Rougon, den allsmäktige ministern — gjorde honom förbittrad
framför allt mot denne senare. Huret, en medgörlig deputerad, den
store mannens kreatur, var ju bara ett ombud; men Rougon, han som
förmådde allt, var det möjligt, att han på detta sätt gaf honom på båten?
Han hade ju aldrig bevisat sig vara någon god bror. Att han hade
efter katastrofen blifvit förbittrad, att han öppet hade brutit för att icke
själf bli komprometterad, det kunde ju förklaras; men borde han icke
nu efter ett halft år i hemlighet hjälpa honom? Och skulle han nu ha
hjärta att neka det sista handtaget, hvarom han bad honom genom en
tredje person, då han icke vågade att själf besöka honom af fruktan för
något våldsamt vredesutbrott? Han behöfde bara säga ett ord, så
skulle han sätta honom på fötter igen, och han skulle kunna trampa på
hela detta fega, stora Paris.
»Hvad behagas det för vin?» frågade hofmästaren.
»Ert vanliga bordeaux.»
Saccard, som försjunken i sina tankar och utan aptit lät kotletten
kallna, tittade upp, då han såg en skugga glida öfver duken; det var
Massias, en tjock och rödbrusig ung man, en börsagent, som han hade
känt, då mannen befann sig i små omständigheter, och som gled fram
mellan borden med kurslistan i handen. Det retade honom att se, hur
han smög förbi honom själf för att gå fram och räcka listan åt Pilleraut
och Moser. Tankspridda och inbegripna i ett lifligt samtal, kastade dessa
knappt en blick därpå: nej, de hade inga order att ge, det fick vara till
en annan gång. Massias, som inte vågade attackera den store Amadieu,
som satt lutad öfver en hummersalad och med låg röst samtalade med
Mazaud, gick tillbaka till Salmon, som tog listan och länge studerade
den samt sedan lämnade tillbaka den utan ett ord. Det blef lifligare i
salen; i hvarje ögonblick slogo andra börsagenter i dörrarna. Man
talade högt med hvarandra på långt håll, och eftersom tiden skred fram,
blef det en häftig ifver att göra affärer. Och Saccard, som
oupphörligen tittade ut på torget, såg, hur där blef allt mera rörelse, vagnar och
fotgängare strömmade till, medan mörka figurer — herrar som, en och
en, redan infunno sig — läto sig ses på den solbegjutna börstrappan.
»Jag säger ännu en gång», sade Moser med sin jämmerliga
stämma, »att dessa fyllnadsval den 20 mars är o ett högst oroande symptom
... Kort sagdt, hela Paris är nu i oppositionens våld.»
Pillerault ryckte på axlarna. Carnot och Garnier Pagés nya på
vänsterns bänkar, hvad kunde väl det göra?
»Det är alldeles som frågan om härtigdömena», fortsatte Moser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
