Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i meddelandet. Det var otroligt, men ordet flög genast från bord till
bord och till sist fick det vissheten hos ett faktum. England hade
skickat ett ultimatum med begäran, att arbetena genast skulle inställas.
Det var tydligt att Amadieu endast talade om detta med Mazaud, åt
hvilken han gaf order att sälja alla hans Suezpapper. Det steg upp
ett sorl af panik i den af matångor fyllda luften under det växande
skram-let af bordsservisen. Och något, som i detta ögonblick kom rörelsen att
stiga till sin höjdpunkt, var, att ett biträde hos växelmäklaren häftigt
kom in — den lille Fleury, en ung man med ett spädt ansikte, som alldeles
uppslukades af ett tjockt, kastanjebrunt skägg. Med en bunt
blanketter i handen rusade han bort till sin chef och lämnade honom dem,
i det att han hviskade honom några ord i örat.
»Bra!» svarade Mazaud helt enkelt och började att ordna in
blanketterna i sin annotationsbok.
Så tog han upp klockan.
»Hon är snart tolf. Säg till Berthier att vänta på mig. Och
var själf där; gå upp och hämta telegramen!»
När Flory hade gått, fortsatte han samtalet med Amadieu, tog
fram andra blanketter ur fickan och lade dem på duken bredvid
tallriken; och i hvarje ögonblick lutade sig någon kund, som gick sin väg,
i förbifarten ned till honom och sade honom något ord, som han, medan
han åt, hastigt antecknade på en papperslapp. Den falska nyheten,
hvilken kommit, man visste icke h varifrån, växte som ett ovädersmoln.
»Ni säljer väl?» frågade Moser Salmon.
Men den senares stumma leende var så skarpt och fint, att Moser
blef ängslig och började att betvifla detta engelska ultimatum, som
han icke ens visste, att han själf hade hittat på.
»Jag köper hur mycket som helst», sade Pillerault med sitt
vanliga inbilska öfverdåd som en börsspelare utan system.
Saccard hade emellertid beslutit att äta sin sparris, medan han åter
förargade sig öfver Huret, på hvilken han icke längre räknade. Han
kände, att det var nödvändigt att byta om skinn, och först hade han
drömt om ett alldeles nytt lif inom den högre administrationen eller inom
politiken. Hvarför skulle icke lagstiftande församlingen föra honom,
liksom förut hans bror, in i ministären? Hvad han hade emot
affärs-spekulationer, det var den ständiga ovissheten: att stora summor lika
lätt förloras som förtjänas; aldrig hade han sofvit på en verklig miljon,
utan att vara någon skyldig något. Och i denna stund, då han
rannsakade sig själf, sade han sig, att han kanske hade varit alltför het i
detta penningkrig, som kräfde så stor kallblodighet. Detta kunde förklara,
huru han efter ett så sällspordt lif af omväxlande lyx och betryck gick bränd
och tomhänd från dessa tio år af fruktansvärdt schackrande med
tomter i det nya Paris, där så många andra, som voro mera klumpiga än
han, hade samlat kolossala förmögenheter. Ja, kanske hade han
misstagit sig om sin verkliga förmåga, kanske skulle han med sin energi,
sin brinnande tro med ens i ett språng vinna seger i politikens
tum-mel. Allt berodde på, hvad hans bror svarade. Om denne stötte
honom ifrån sig, åter kastade honom in i börsspelets hvirfvel, nå, så vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
