Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låg i ofantliga jordegendomar, kungliga besittningar, som redan före
revolutionen hade förminskats och som hans far och han själf hade
gjort ände på. Af alla de stora jordagodsen var nu kvar en enda
landt-gård, Aublets, ett par mil från Vendöme, hvilken inbringade omkring
femton tusen francs i ränta, änkans och hennes båda barns enda
inkomstkälla. Huset vid rue de Grenelle var för länge sedan såldt,
och det vid rue Saint-Lazare uppslukade större delen af de femton
tusen från landtgården, enär det var så intecknadt, att det i sin tur
nu hotades med försäljning, om räntorna icke betalades. Det blef
blott sex å sjutusen francs till fyra personers underhåll. För åtta år
sedan, då hon blef änka med en son på tjugu år och en dotter på sjutton
och då familjens ekonomiska ruin också inträffade, hade grefvinnan
i sin adelsstolthet gifvit ett heligt löfte, att hon hellre skulle lefva af
vatten och bröd än sänka sig under sitt stånd. Hennes enda tanke
numera var att upprätthålla sin rang, att gifta bort sin dotter med en
man af lika god adel samt göra sin son till soldat.
Ferdinand, som nu var i påflig tjänst, var henne ständigt en
anledning till hemlig oro, ty hans hälsa var dålig, han var klen, trots sitt
manhaftiga yttre, med ett degenereradt och dåligt blod, och Roms
klimat var farligt för honom.
Hvad beträffar Alices giftermål, dröjde därmed så länge, att den
stackars modern fick ögonen fulla af tårar, när hon såg på henne, som
under väntetiden åldrades och vissnade. Fast hennes utseende var
obetydligt och svårmodigt, saknade hon ingalunda begåfning; hon
hyste en brinnande åstundan efter att få lefva ett verkligt lif, efter en
man, som älskade henne, efter lycka. Men då hon icke ville göra
hemmet ännu bedröfligare, än det var, låtsade hon sig ha afstått från
allt, skämtade öfver äktenskapet, sade, att hon kände sig kallad till
att bli gammal mö; men om nätterna borrade hon ned hufvudet i
kudden och grät, hon trodde sig skola dö af sorg öfver att vara allena.
Genom sin underbara sparsamhet hade grefvinnan lyckats att lägga af
tjugutusen francs det var Alices hela hemgift. Hon hade också ur
deras ekonomiska skeppsbrott räddat några smycken, ett armband,
ringar, örhängen, som man kunde värdera till omkring tiotusen francs
— en mycket mager hemgift, som hon icke ens vågade tala om och
som knappt räckte till de närmaste utgifterna, ifall den väntade friaren
infunne sig. Men hon ville dock icke tappa modet, icke afstå från
någon enda af privilegierna, som följde med hennes börd, ständigt lika
stolt. Det var henne omöjligt att gå ut till fots eller att knappa in
på en mellanrätt, då hon hade gäster hos sig, men själf underkastade
hon sig i hemlighet de största umbäranden, tvang sig att i veckotal
lefva på potatis utan smör för att kunna lägga femti francs till sin
dotters ständigt lika otillräckliga hemgift. Det var en pinsam och
barnslig, daglig och stundlig heroism, allt under det att huset alltmera för
hvar dag hotade att sammanstörta öfver deras hufvuden.
Hittills hade emellertid fru Caroline icke haft tillfälle att tala med
grefvinnan eller hennes dotter. Furstinnan Orviedo var det, som kom
att föra dem tillsammans. Hon hade fått den idén att för sitt arbets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
