Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om jag inte lade band på mig, därför att jag inser, att den minsta
brödbit är för dem mycket bättre än mina gagnlösa tårar.»
Och när hon yttrade detta, log hon sitt vackra, käcka leende som
en behj ärtad kvinna, hvilken mera tycker om handling än svamlande
medömkan.
»Och Gud vet likvisst, att jag har haft orsak att misströsta om allt.
Hittills har medgången inte skämt bort mig . . . Efter mitt giftermål,
då jag ju föll i ett helvete, blef skymfad och misshandlad, trodde jag,
att det enda, som återstod mig att göra, var att hoppa i sjön. Men
jag gjorde det inte och efter fjorton dagar var jag hejdlöst glad igen,
full af omätliga förhoppningar, då jag for med min bror till Orienten . . .
Och efter vår hemkomst till Paris, då det var nära, att vi fått lida brist
på allt, hade j ag ohyggliga nätter i min fruktan för att vi skulle dö af hunger,
trots alla våra vackra planer. Men vi dogo ju inte, och jag började åter
att drömma om storartade ting, om medgång och lycka, så att jag ibland
kunde le för mig själf i min ensamhet.. . Och nu senast, då jag fick
detta förfärliga slag, hvarom jag ännu inte vågar tala, då var det, som
om mitt hjärta hade ryckts upp med rötterna, jag kände tydligt, att
det inte slog mera, ja, jag trodde, att allt var slut, att det var slut med
mig själf, att mitt lif var tillintetgjordt. . . Men nej, ingalunda! Jag
börjar ju åter att lefva, i dag skrattar jag, i morgon skall jag hoppas,
vilja fortfarande lefva, ständigt lefva. . . Det är högst förunderligt, att
jag inte kan länge vara ledsen!»
Saccard skrattade också och ryckte på axlarna.
»Bah, ni är som alla människor. Sådant är lifvet!»
»Tror ni det?» utropade hon förvånad. »Jag tycker, att det finns
människor, som äro så sorgsna, att de aldrig äro glada; som göra lifvet
outhärdligt för sig, till den grad måla de det i svart. Åh, jag låter icke
narra mig af dess ljufva och sköna gåfvor; därtill har det varit alltför
hårdt, och jag har sett det på alltför nära håll. Det är tarfligt, när det
inte är afskyvärdt. Men hvad skall jag göra: jag älskar det i alla fall.
Hvarför? Det vet jag inte. Efter hvarje ny smärta, som bryter ned
mig, är det som en ny ungdom, en ny vår värmde mig och kom mitt
hjärta att svälla genom löften om ny lifskraft. Detta är så sant, att om
jag, när något ledsamt har drabbat mig, blott kommer ut på gatan, i
solen, börjar jag genast åter att älska, att hoppas, att vara lycklig.
Och åren rå inte på mig, jag är nog naiv att bli gammal, utan att jag
märker det.»
»Ja du», utbrast hennes bror, »du kan uthärda de hårda slagen,
du har kärleken till lifvet.»
Saccard gaf dem nytt mod genom sin brinnande verksamhetslust,
som ville syssla med stora ting. Det var en så godt som afgjord sak,
att man skulle draga fördel af den märkliga portföljens innehåll. Först
tog man itu med Medelhafvet, som man slog under sig genom Det
förenade ångbåtsaktiebolaget och han räknade upp de hamnar i alla
kustländerna, där man skulle upprätta stationer. När man på detta sätt
hade försäkrat sig om denna vidtomfattande kommunikationsled till
Orienten, så började man där nere i Syrien med den lilla affären Aktiebo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
