Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
laget Karmels silfvergrufvor, där det bara var fråga om att förtjäna
några miljoner i förbigående, men detta var ju en utmärkt början, ty
föreställningen om en silfvergrufva, om pengar i jorden, att samla ihop
med spaden, verkade alltid eggande på folk, i synnerhet när man kunde
hänga upp en skylt med ett så underbart och kraftigt ljudande namn
som Karmel. Det fanns också kolgrufvor där nere, kol uppe i
jordytan, hvilket blefve guld värdt, när landet skulle bli fullt af verkstäder
och fabriker; för att nu icke tala om de andra företagen, som skulle bli
små mellanstick, såsom grundandet af banker, af bolag förde blomstrande
industrierna, tillgodogörandet af Libanons väldiga skogar, hvilkas
jätteträd nu finge ruttna på platsen af brist på vägar. Till sist kom han till
själfva hufvudsaken: Det österländska järnvägsbolaget, och då blef
han yr af ifver, ty detta nät af järnvägar, som sträcktes öfver Mindre
Asien från den ena änden till den andra, det var för honom själfva
spekulationen, yttringen af penningens lifskraft, som med ens tog denna
samla värld i besittning som ett nytt, ännu orördt byte af oberäkneligt
värde och som hittills legat doldt under århundradens okunnighet
och smuts. .
Fru Caroline, som hade ett så sundt omdöme och som i regel var
föga benägen för alltför lifliga fantasier, rycktes emellertid med af denna
entusiasm och förmådde icke längre att klart inse dess öfverdrut.
själfva verket var förhållandet, att det så väl stämde öfverens med
hennes kärlek till Orienten, hennes saknad efter detta underbara land, där
hon hade trott på lyckan; och genom en logisk kontrastverkan eggade
hon fullkomligt beräkningslöst allt mera och mera upp Saccards
feber-ifver genom sina färgrika skildringar och öfverflödande rika
upplysningar. När hon talade om Bejrut, där hon hade bott i tre år, ville hon
knappt sluta. Och sedan var det alla de öfriga kuststäderna. Hon
hade rest med sin bror öfverallt. Hon hade vistats en månad i
Jerusalem, sedan två månader i Damaskus, som ligger där midt på den
vidsträckta slätten, handels- och industristaden, hvaraf karavanerna
från Mekka och Bagdad göra ett myllrande folkcentrum. Hon kande
också till dalarna och bergen, maronitemas och drusernas byar,
uppflugna på bergens platåer eller gömda i hålvägarna, de odlade ialten
och de kala slätterna. Och den minsta vrå, de stumma öknarna saval
som de stora städerna, hade ingifvit henne samma beundran för
naturens outtömliga rikedom och yppighet, samma förbittring mot
människornas slöhet och ondska. Hvilka naturliga rikedomar lågo icke har
försmådda eller vanvårdade. Det är, som om man ginge fram genom
en ofantlig, öfvergifven kyrkogård. Inga skolor, inga vagar, den
eländigaste styrelse, fala domare, usla ämbetsmän, svårt betungande
skatter, orimliga lagar, lättja, fanatism, för att icke nämna de
stan-diga inbördes striderna, blodbad, som göra slut på hela byar. Hennes
kärlek till lifvet, hennes ifriga sangvinism eldade upp henne vid den
tanken, att vetenskap och affärsspekulationer kunde med sitt trollspo
väcka denna sofvande gamla värld.
»Se här!» utropade Saccard, »denna hålväg på Karmel, som ni har
har ritat af och där det finns bara sten och mastixträd, — så snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
