Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha gjort sig besvär for så litet. När denne nämnde Daigremonts namn,
kunde han därför inte undertrycka ett ofrivilligt småleende. Ja,
Dai-gremont hade ju ett ryggstöd i sin ofantliga förmögenhet; visserligen
påstods det, att han inte var så fullkomligt pålitlig, men hvem var väl
att lita på i affärer och i kärlek? Ingen! För resten skulle Mazaud
ha dragit sig för att säga sin mening om Daigremont efter deras
brytning, som hade väckt hela börsens uppmärksamhet. Numera gaf
Daigremont flertalet af sina order åt Jacoby, en jude från Bordeaux,
en lång sexti års räkel med stort, fryntligt ansikte och ryktbar
för sin stentorsstämma, men som började bli tung och trög, tack
vare sin gödda mage. Och det var, som om det hade uppstått
någon rivalitet mellan de båda växelmäklarna, af hvilka den unge
hade turen och den gamle ancienniteten för sig; den senare hade förut
varit prokurist, och förlagsmän hade hjälpt honom att köpa sin chefs
syssla, han var ytterst praktisk och fiffig, men tyvärr illa ute genom sin
spelpassion och trots ansenliga vinster stod han därför alltid på branten
af sin ruin. Allt smälte bort vid sluträkningarna. Germaine Coeur
kostade honom bara några tusen francs, och hans hustru visade sig aldrig.
»I den här Caracasaffären», yttrade Mazaud till sist, i det att han
trots sin stora korrekthet gaf luft åt sitt groll, »är det då säkert, att
Daigremont inte var renhårig, utan strök till sig hela vinsten . .. Han är
mycket farlig.»
Efter en liten paus sade han:
»Men hvarför vänder ni er intet till Gundermann? »
»Aldrig!» utropade Saccard med hetta.
Just nu kom prokuristen, herr Berthier, in och hviskade några ord
i sin chefs öra. Det var baronessen Sandorff, som kom för att betala
differenser och som krånglade på allt sätt för att pruta ned sitt konto.
Vanligtvis skyndade Mazaud att själf ta emot baronessan; men när hon
hade spekulerat med förlust, undvek han henne som pesten, ty då visste
han, att hon skulle sätta hans artighet på ett alltför svårt prof. Det
finns inte värre klienter än fruntimmer, ty de äro absolut oärliga, så
snart det är fråga om att betala.
»Nej, nej, säg, att jag inte är inne», svarade han förargad. »Och
skänk inte efter en enda centime, hör ni det!»
När Berthier hade gått ut, och Mazaud af Saccards småleende fann,
att denne hade hört, hvad som yttrats, sade han:
»Ja, kära ni, det är sant, att baronessan är mycket söt, men^ ni
kan inte tänka er, hur hon söker att sko sig. Åh, så förtjusta våra
klienter skulle vara i oss, om de alltid vunne. Och Gud förlåte mig,
men ju rikare de äro och ju förnämare, desto mera misstror jag dem,
desto mera fruktar jag, att inte få ut likvid. Ja, det finns dagar, då
jag skulle önska, att jag — med undantag af de stora firmorna ■
endast hade landsortskunder.»
Dörren öppnades åter; ett biträde lämnade in en bunt med papper,
som Mazaud hade sagt till om på morgonen, och gick åter ut.
»Se här! Det passar sig utmärkt. Här är en person, som
kasserar in räntor, bosatt i Vendome, herr Fayeux ... Ni kan inte föreställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
