Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saccard hoppade upp i droskan, i det han ropade sin adress vid rue
Saint-Lazare. Klockan slog ett; det var en förspilld dag, och ursinnig
åkte han hem för att äta frukost. Åh, den gemene juden! Att störta
honom, det var ju ett förfärligt svårt och alltför stort tilltag. Men man
kunde ju inte veta. De största välden hade störtat samman; det
kommer alltid en tid, då de mäktiga duka under. Men inte sluka honom,
nej först nagga honom i kanten, rycka ifrån honom stycken af hans
miljard, och sedan sluka honom — ja, hvarför inte göra dem om intet, alla
judarna i deras erkände konungs person, dessa judar, som trodde sig
vara ensamma herrar på täppan. Plötsligt vaknade åter hos honom
tanken på Daigremont, och utan att fundera, nästan ofrivilligt stack han
ut hufvudet och ropade till kusken att köra uppför rue Larochefoucauld.
Om han ville träffa Daigremont, måste han skynda sig och uppskjuta
frukosten, ty han visste, att Daigremont brukade gå ut vid ett-tiden.
Denne kristne var visserligen lika god som två judar och han påstods
med en jättes aptit sluka upp alla de nya affärer, som ställdes i hans hägn.
Men i detta ögonblick skulle Saccard ha inlåtit sig med själfve
stortjuf-ven Cartouche för att nå sitt mål till och med på villkor att dela rofvet.
Sedan skulle han nog få öfvertaget, det skulle man få se.
Droskan tog sig emellertid med möda uppför den branta gatan och
stannade framför den höga monumentala porten till ett bland de sista
palatslika husen i detta kvarter, hvilket hade flera utmärkt vackra
sådana. Hufvudbyggnaden, som låg i fonden af en vidsträckt, stenlagd
gård, tog sig kungligt storartad ut, och den trädgård, som slöt sig
där-intill, var planterad med sekelgamla träd och utgjorde en verklig park,
som var afskild från de lifligt trafikerade gatorna. Hela Paris kände
till detta hotel för dess lysande fester och framför allt för dess
beundransvärda tafvelsamling, som äfven furstliga resenärer icke underläto att
bese. Gift med en dam, hvilken var lika bekant för sin skönhet som hans
taflor, och hvilken inom stora världen vann lifligt erkännande för sin
sång, förde husets herre ett furstligt lif och var lika stolt öfver sitt
kapplöpningsstall som öfver sina taflor, tillhörde en af de stora
klubbarna, skröt öfver de dyrbaraste älskarinnor, hade loge på operan, sin
egen stol i hotel Drouot och sin plats på alla moderna tvetydiga
lokaler. Och hela detta vidlyftiga lif, denna bländande lyx betalades
uteslutande genom börsspelet. Det var en ständigt växlande rikedom,
som föreföll outtömlig som hafvet, men också hade ebb och flod liksom
det — differenser på två å tre hundratusen francs vid hvarje halfmånads
uppgörelse.
När Saccard hade stigit uppför den ståtliga trappan, blef han
anmäld af en betjänt, som förde honom genom tre salonger, öfverfyllda af
dyrbarheter, in i ett litet rökrum, där Daigremont drog de sista dragen
på en cigarr, innan han gick ut. Han var redan sina fyrtifem år och
besvärades af en tilltagande fetma; han var högväxt, mycket elegant och
omsorgsfullt koafferad samt hade blott mustascher och pipskägg i
egenskap af fanatisk beundrare af modet i Tuilerierna. Han lade an på att
visa sig ytterst älskvärd, ägde ett obegränsadt själfförtroende och
visshet om framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
