Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
poetisk saga, förklarade han de storslagna företagen, den säkra och
kolossala vinsten. Daigremont, som blifvit hänförd, ställde sig i spetsen
för konsortiet. Bohain och Sédille hade redan bedt om att få vara med.
Det var omöjligt, att han, Huret, inte också skulle vara med; de nämnda
herrarna ville det prompt på grund af hans framskjutna politiska
ställning. Man till och med hoppades, att han skulle gå in på att vara
medlem af styrelsen, enär hans namn betydde ordning och redbarhet.
Vid löftet att få bli medlem af styrelsen såg Huret honom skarpt
i ansiktet.
»Nå, hvad är det ni vill, att jag skall göra? Hvilket svar vill ni,
att jag skall få fram af Rougon?»
»För min egen del», svarade Saccard, »skulle jag gärna ha velat
vara kvitt min bror. Men Daigremont fordrar, att jag skall försona
mig med honom, och det har han kanske rätt i. Jag tror, att ni helt
enkelt skall tala om vår affär med den förfärliga människan och utverka,
att han, om han inte hjälper oss, åtminstone inte uppträder som vår
motståndare.»
Huret, som stod och halfblundade, kunde ännu inte bestämma sig.
»Om ni bara kommer med ett hyggligt ord — bara ett hyggligt ord,
hör ni! Det skall Daigremont låta sig nöjas med och då skola vi tre i
eftermiddag hastigt och lustigt ordna alltihop.»
»Nå, så skall jag försöka», förklarade Huret hastigt och låtsade
en bondes rättframhet, »men det skall vara för er skull, ty det är inte
lätt att handskas med honom, i synnerhet när vänstern retar honom ...
Således klockan fem!»
Saccard stannade kvar nästan en timme till och hörde med oro
de kringflygande ryktena om förestående heta nappatag. Men han var
fatalist, trodde på slumpen och var rädd att fördärfva allt, om han bad
Huret att till i morgon skjuta upp samtalet med Rougon. Han steg
åter upp i droskan, och denna hade redan hunnit till Concordebron,
då han kom ihåg den önskan, Daigremont hade uttalat.
»Kusk, kör till rue de Babylon.»
Det var där, markis de Bohain bodde. Han innehade en gammal
flygelbyggnad till ett stort hotel, hvilken förr hade innehållit bostäder
för stallpersonalen och hvilken man hade gjort om till ett mycket
bekvämt och modärnt hus. Inredningen var gjord med stor lyx och hade
en tilltalande prägel af aristokratiskt koketteri. Hans hustru såg^ man
aldrig till, hon var sjuklig, påstods det, och hölls alltid kvar på sina
rum af sina krämpor. Emellertid tillhörde huset och möblerna
henne, han bodde hos henne, liksom om han hade bott på ett hotell för
resande, han egde blott sina egna personliga effekter, hvilka han kunde
ha lagt ned i en kappsäck, som han kunde ha fått plats för i en droska,
enär det var boskillnad mellan dem alltsedan den tid, då han började
att lefva på börsspel. Han hade redan vid två katastrofer rent ut
vägrat att betala sina differenser, och börsmäklarnas juridiske
ombudsman hade inte ens brytt sig om att stämma honom, sedan han fått
situationen klar för sig; man strök helt enkelt ut alltsammans. Allt
hvad han vann, stoppade han i fickan. Men hvad han förlorade betalade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
